Det var inte den första gången som Europarådets tortyrkommitté i torsdags i en ny rapport riktade svidande kritik mot hur Sverige hanterar inspärrade personer i häkten och i Migrationsverkets förvar. Kritiken handlar bland annat om att vi använder häktesverktyget mer än nödvändigt och att förvaren, som används i väntan på verkställan av utvisning, i praktiken är designade som fängelser. Då fyller de inte sitt syfte som förvar av i huvudsak ej kriminella.
Därtill kritiseras att de häktade inte har någon meningsfull fritid under sin isolering samt att de förvarade som väntar på utvisning inte har tillgång till utbildning som kan hjälpa dem återintegreras i sina ursprungsländer.
Efter ihärdig kritik från flera internationella organ sedan tidigare införde till sist Sverige begränsningar för hur länge en person får sitta häktad. En person under 18 år får sedan 1:a juli i år sitta häktad i högst tre månader medan en person över 18 högst får sitta häktad i nio månader. Frågan är dock vilken egentlig effekt reformen kommer att ha eftersom lagstiftningen innehåller undantag då tidsgränsen får överskridas.
I en debatt som i sedan flera år har präglats av allt fler och starkare röster för hårdare tag mot både migranter och kriminella finns inte mycket plats för ståndpunkten att viss lagstiftning är alltför repressiv. För vem har röster att vinna på det i dagens politiska klimat?
När det kommer till häktade personer är det viktigt att ha i åtanke att det rör sig om misstänkta och inte de facto dömda personer. Häktningen är som bekant ingen straffrättslig påföljd utan ett processrättsligt tvångsmedel. Det är långt ifrån ovanligt att den som suttit häktad, ibland i flera månader, senare finnes oskyldig och att personen rentav inte har något med brottet ifråga att göra.
Det är väldokumenterat vilka psykiska påfrestningar isolering i form av häktning och förvar är förenade med för den enskilde. Depression, ångest, panikattacker och posttraumatisk stress är bara några vanligt förekommande konsekvenser som kan följa med inlåsningen. Det är ingen slump att det just är Europarådets tortyrkommitté som granskar frågan.
Sverige slår sig ofta hårt på bröstet när det kommer till mänskliga rättigheter, men när denna typ av internationell kritik kommer vänder vi gärna ryggen till och låtsas som det regnar. För faktum är att mänskliga rättigheter inte alls har den status i landet som vi så gärna vill tro. Det visar rapport efter rapport från såväl Europarådet, FN-organ och andra internationella organisationer.
Givetvis är det en otacksam uppgift att som politiker adressera frågor som rör misstänkta brottslingars rättigheter såväl som väl och ve. I praktiken är görs det i dagsläget knappt någon skillnad mellan misstänkta kriminella och dömda kriminella i det politiska vokabuläret.
Om det faktiskt ska bli någon skillnad i framtiden för hur Sverige behandlar misstänkta kriminella som vi låser in måste vi släppa vår höga svansföring i frågor om mänskliga rättigheter och börja vara lyhörd inför internationell kritik av den typen som kom förra veckan.
Förutom att allt annat vore ovärdigt kan man tycka att det vore angeläget för en regering som är mån om den så beryktade “Sverigebilden”. För det ser ju faktiskt inget bra ut när tortyrkommittéer gång på gång riktar kritik mot oss, samtidigt som vi gör inget eller mycket litet åt saken. Att motverka tortyrliknande förhållanden i svenska häkten borde inte vara ett för högt krav att ställa.