Svensk ekonomi klarade finanskrisen 2008-2009 bäst i hela Europa. Detsamma kan kanske sägas om pandemin 2020-2022 även om det ännu är för tidigt att dra några definitiva slutsatser. I båda fallen har statligt stöd till regioner, kommuner, företag och hushåll kunnat avvägas så att de gjort nytta utan att statsfinanserna riskerats. Men hur skulle det ha gått om vi haft riksdagsval under dessa båda kriser, säg 2009 och 2020?
Frågan dök upp i huvudet efter förra veckans kritik mot regeringen. Finanspolitiska rådet påpekade i sin rapport i onsdags på att inflationskrisen orsakats av ett krig med kraftigt ökade priser på energi och råvaror. Enligt rådet har politiken sedan hällt bensin på inflationsbrasan med sina generösa elstöd, hittills cirka 60 miljarder kronor. Under och efter valrörelsen har partierna också slagit sina lovar runt matpriserna och boendekostnaderna (slopat amorteringskrav), men hittills utan konkreta resultat.
Med vårvärmen har de positiva nyheterna duggat tätt. Inte bara för att elpriserna av säsongsskäl slagit i botten. Inte heller för att inflationssiffrorna äntligen vänt nedåt och det så omtalade Bregottpaketet handlas för under 70 kronor igen. Kanske för att arbetslösheten är på den lägsta nivån sedan 2009, 6,3 procent? Nja, ”uppsägningarna ser ut att komma senare”, säger Arbetsförmedlingens analytiker Marcus Löwing. Konjunkturnedgången är inte inställd, inte ännu i alla fall.
Hur mår hushållens plånböcker i allt detta? Väljarna har först röstat fram partierna med det fetaste elstödet och sedan visat missnöje i opinionen för att pengarna dröjde? Men hur många behövde egentligen pengarna? Och hur många skakas i grundvalarna av den så kallade ränteväggen? Storbankerna höjde i veckan den rörliga boräntan till cirka 5,5 procent, i sommar passeras troligen sexprocentsgränsen.
Självklart har många småföretag och hushåll svårt att få ekonomin att gå ihop. Medierna har det senaste halvåret intervjuat massvis som drabbats dubbelt eller trippelt av elräkningar, matpriser och räntechock. Men ingen av dem är typfall. Det är till exempel mycket ovanligt att både ha en låg inkomst och höga bostadslån. Den ensamstående mamman ”Julia” som intervjuas av SvD (11/5) har en bruttolön på 27 000 kronor och räntekostnader på 16 000 i månaden. Hon ska ”härda ut” tills räntan vänder, säger hon.
Det typiska svenska hushållet har inget problem alls att härda ut. Efter 25 års reallöneökningar till och med 2021 har man klart mer än dubbelt så hög inkomst som Julia. De höga priserna på mat, el och bolån har förvisso lagt sordin på stämningen, men inte mer än så.
Bevisen finns i siffrorna. Det är för att vi har pengar som vi fortsätter att konsumera och håller arbetslösheten nere. Det är också därför som räntevapnet inte biter så bra. ”Om någon sagt till mig för ett år sedan att räntan skulle vara på den här nivån, så hade vi nog trott att vi skulle ha sett en sämre utveckling”, säger Riksbankschefen Erik Thedéen till SvD (12/5).
En slutsats som kan dras är att politikens uppgift borde vara att stötta de svaga i samhället, att underlätta för ekonomin men i hög grad låta den sköta sig själv. Att lova medelklassen evig högkonjunktur kommer att straffa sig förr eller senare, kanske redan efter valet 2026, lite beroende på vilka kriser som då är aktuella.
Det finns ingen naturlag som säger att Sverige ska ha en låg statsskuld och kunna överbrygga alla kriser med omfattande stöd till mer eller mindre behövande. Det är bara så det känns ibland, under rekordåren 1965-1973, under spekulationsbubblan i slutet av 1980-talet samt under de senaste 15-20 åren.