Dagligen förfasar sig människor över 1960- och 1970-talets rivningsraseri då stora delar av städernas historiska kärnor jämnades med marken och ersattes av trista konsumbunkrar och opersonliga kontorsfastigheter av betong. I centrala Uppsala försvann mellan åren 1958-1978 omkring hälften av all äldre bebyggelse. Stora delar av stadens historia och identitet raderades ut och berättelser om det Uppsala som en gång var berövades kommande generationer.
Ibland förleds man att tro att skövlingen av kulturhistoriskt värdefulla hus och kvarter försvann tillsammans med tjafsbyxan och hawaiikasslern, men så är tyvärr inte fallet. Sorgligt nog tycks politikerna inte lärt av sina föregångares misstag och stadsförstörelsen har fortsatt i något långsammare, men jämn, takt.
Det senaste exemplet i raden är den tidigare chokladfabriken vid korsningen Kungsgatan-Samaritergränd byggd i början av 1900-talet och två äldre enplanshus i samma kvarter. Fabrikshuset är q-märkt i gällande detaljplan, vilket innebär att det inte får rivas eller förvanskas. Hela kvarteret där fastigheten ligger ingår dessutom i riksintresset Uppsala stad och har klassats som särskilt värdefull bebyggelse.
Trots det har kommunens byggnadsnämnd nu gått fastighetsägaren Vasakronan – som vill riva och smälla upp en glaslåda av industriområdestyp i sju våningar – till mötes, gett positivt planbesked och beslutat att ett förslag till detaljplan som medger rivning ska tas fram.
I en intervju i UNT (5/3) säger byggnadsnämndens ordförande Ylva Stadell (S) med anledning av beslutet att “bevarandet av en äldre skyddad byggnad står emot en strategisk utbyggnad av Uppsala stad”.
Det är dumheter. En strategisk utbyggnad av staden kräver inte att man förstör densamma. Särskilt som så många oersättliga äldre hus redan är borta för alltid. En verkligt klok, strategisk utveckling av staden borde tvärtom värna de unika byggnader som fortfarande finns kvar och som ger Uppsala dess unika karaktär. Ur ett hållbarhetsperspektiv är det inte heller rimligt att riva, snarast är det ett utslag för otidsenlig slit- och slängmentalitet. Att Vasakronans besiktningsmän slagit fast att huset är i dåligt skick är inte något att ta fasta på då det rimligtvis är ett beställningsjobb.
Fastighetsbolag vill tjäna pengar och har sällan förståelse för kulturarv. De saknar dessutom helhetsperspektiv. Det är inte mycket att göra åt. Men att Uppsala kommun glatt dansar med i rivningsvalsen är stor skam. 2023 borde byggnadsnämnden veta bättre och sätta stopp för rivningsraseriet en gång för alla. Särskilt inom riksintresset Uppsala stad.