I förra veckan dök det upp en liten nyhet (UNT 21/9) som handlade om att UL:s bussar utsätts bland annat för stenkastning. Rubriken löd "UL agerar mot stenkastning". ”Agerandet” innebar att UL-bussarna inför förra helgen fick låta bli att köra in i Heby. "Därefter kommer nya beslut att tas om busstrafiken inne i Heby samhälle." Trots att nyhetsvärdet ansågs vara litet, bör det sägas att värdet av Hebybornas tillgång till regelbunden och säker busstrafik inte kan underskattas.
Som redan är känt är det inte bara i Heby som busstrafiken är drabbad. Att åka buss sena kvällar i Uppsala – särskilt fredags- och lördagskvällar med linjer som går till utsatta områden – innebär påtagliga risker. Busschaufförer och passagerarare trakasseras och hotas. Kvinnor, i synnerhet de yngre utan sällskap, utsätts för sexuella trakasserier. Problemen har fortgått alltför länge. Eftersom förövarna så sällan bestraffas så förstärks deras övertygelse om att det är okej att agera som de gör.
Det är så här som extrema former av politisk polarisering kan uppstå. De skötsamma får maka på sig, men knyter näven i fickan. Därför kan de börja tilltalas av politiska partier som i och för sig är populister utan lösningar, men som i vart fall känner igen problemen. På deras politiska motståndarsida hamnar många som aldrig ser skymten av våldet. De som ändå aldrig tänkt åka buss en lördagskväll och som från trygga hem kan avfärda hoten som ”falska narrativ." För den skötsamma majoriteten i de utsatta områdena är det svårt att tänka sig en mer osolidarisk tolkning av läget.
För på bussarna kvarstår problemen. Och än värre är det för blåljuspersonal i Sverige. Ett exempel: Jörgen Ljungälv, docent i trafikmedicin, publicerade förra året en rapport som handlar om dödliga hot och våld som riktas mot ambulanspersonal. 134 ambulanssjukvårdare ingick i undersökningen som visade att en fjärdedel hade varit med om att tvingas barrikadera sig i ambulansfordonet för att skydda sig mot attacker och riktat våld. Fler än hälften av ambulanssjukvårdarna kände kolleger som tvingats agera på det sättet.
En gammal insikt från studier av hur stater fungerar, särskilt demokratier, är att om lag och ordning ska kunna upprätthållas så måste staten behålla sitt våldsmonopol. Det gäller oavsett var brotten kan inträffa. Så det gäller att inte ge upp inför situationen i Heby. Det är ingen lösning att lägga ner busslinjerna. De måste försvaras för att våldet inte ska sprida sig ytterligare. Om det inte sker direkt så kan problemen sätta sig så djupt att kostnaden för att återupprätta tryggheten i framtiden blir för stor.