Sol, jordgubbsglass och stridsflygplan

Ryssland och Turkiet är gamla imperiemakter som delar en blodig historia.

Erdogan och Putin.

Erdogan och Putin.

Foto: Sergei Chirikov

Krönika2022-04-30 06:08
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det var en solig augustidag 2019 på flygmässan i Moskva och det turkiska statsbesöket kunde knappast ha varit trivsammare.

Vladimir Putin och hans gäst, Recep Tayyip Erdogan, strosade runt bland ryska Su-57-plan och småpratade via tolk. Sen skulle de äta glass. Erdogan bad om jordgubbssmak och Putin räckte över 250 rubel.

Det kunde han kosta på sig.

Turkiet hade beställt ryskt luftvärn för runt 25 miljarder kronor, och på köpet fick Ryssland något ännu dyrbarare: ett turkiskt storgräl med USA, som rasade över att en NATO-allierad köpte ryska vapen.

Ryssland och Turkiet är gamla imperiemakter som delar en blodig historia. Ofta har krigen handlat om Bosporen och Dardanellerna, de turkiska sund som förbinder Medelhavet med Svarta havet.

Men sedan 2016 har de två presidenterna skapat ett nytt förhållande, som bygger på att varje tvist kan vändas i samarbete. I Syrien, Libyen och Nagorno-Karabach har ryssar och turkar omväxlande slagits genom ombud och förhandlat konstruktivt. Till det kommer energisamarbeten, vapenköp och en delad motvilja mot USA:s och EU:s inflytande.

Det är ett udda arrangemang, med både våldsam rivalitet och nära samarbete. Men det har varit fruktbart för båda sidor – och det har stadigt förvärrat stämningen inom Nato.

Sedan gjorde Putin misstaget att invadera Ukraina. Kriget slog ner som en bomb i den turkisk-ryska diplomatin. 

Turkiet har rättat sig in i Nato-ledet, försett Ukraina med drönare och, i enlighet med internationella avtal, stängt sunden för ryska krigsfartyg. 

Samtidigt är det tydligt att både Erdogan och Putin vill rädda sin nya relation.

Från Kreml flödar i dessa dagar en outsinlig ström hot och invektiv, men om Turkiet väljer ryska ledare sina ord noga. Knappt ett pip har hörts från Moskva om de stängda sunden. Turkarna agerar likadant. Erdogan hyllar Ukrainas motstånd, men söker samtidigt en medlarroll, vitsordar förbindelserna med Moskva och vägrar införa sanktioner.

Båda staterna har siktet inställt på tiden efter krigsslutet.

Så vad händer om det inte kommer något krigsslut inom rimlig tid, eller alls? 

Hur länge kan Putin acceptera stängningen av Svarta havet? Hur dåligt kan kriget gå innan man börjar pressa Turkiet i Syrien eller Libyen? Eller blir det turkarna som frestas att flytta fram sina positioner när Ryssland försvagas?

Svårt att säga. Men det händer nog att både Putin och Erdogan drömmer sig tillbaka till den lyckliga sommaren 2019, när rysk-turkisk diplomati gick ut på att äta glass och klappa solvarma stridsflygplan.