Vänsterliberaler. Det var Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson som dammade av det gamla invektivet i samband med att han började driva åsikten att socialliberalismen, den idétradition som förvaltas av riksdagspartiet Liberalerna, är en ideologi som bör bekämpas. På senare tid har epitetet allt oftare föraktfullt spottats fram av åsiktsmaskiner på högerkanten. Vissa av dem sådana som själva kallar sig liberaler.
Andra personer som definierar sig själva som moderater eller liberalkonservativa och som för bara några år sedan aldrig skulle kommit på tanken att ifrågasätta på vilken sida mitten Liberalerna hör hemma. Men det var innan politiken i allt högre grad började handla om de andra. Om invandrarna. Innan SD-narrativet smög sig in och lyckades slå en kil i den forna alliansen. Att få liberalkonservativa att markera mot liberaler och centerpartister och kalla dem vänster för att sedan tillsammans med M och KD kunna omdefiniera borgerlighet utan dem som är kritiska mot nationalkonservativ kollektivism är slugt. Sorgligt nog kan SD:s plan komma att lyckas.
Det passivt aggressiva ”vänsterliberal” som numera riktas mot individer som står upp för de socialliberala tankar och idéer som i över 100 års tid präglat ledande liberala politiker i Sverige är inte bara felaktigt. Det är historielöst. Det som folkpartiledaren Bertil Ohlin en gång definierade som ”fri ekonomi med socialt ansvar” är allt annat än vänster. Inte minst i en 2000-talskontext. I över ett sekel har Liberalerna kämpat emot socialdemokratins kollektivism och vilja att begränsa medborgarna.
De tidiga liberala strömningar som kom att kallas Manchesterliberalism kombinerade näringsfrihet med en begränsad och svag stat vilket i praktiken skapade frihet endast för de välbeställda, medan mindre lyckligt lottade ofta blev hänsynslöst utnyttjade och saknade all frihet. Utifrån denna alltmer ohållbara situation uppstod i slutet av 1800-talet en debatt om begreppet frihet. En del liberaler definierade skillnaderna mellan frihet från och frihet till, och lyfte statens roll som ansvarig för att även de människor som saknar ekonomisk makt skall ges möjlighet att göra fria val. I Sverige ledde detta till det vi kallar socialliberalism.
Genom åren har socialliberaler – oavsett om de kallat sig frisinnade, folkpartister eller liberaler – spelat en avgörande roll för att driva igenom några av Sveriges allra viktigaste frihetsreformer. De har stått upp för allmän och lika rösträtt, kvinnors rätt till sin reproduktiva hälsa, frihandel, marknadsekonomi, bildning och individens rätt att välja skola, vård och omsorg. I dag är det personer från samma liberala parti som tydligast tagit ställning för individens rätt att frigöra sig ifrån kollektivets bördor och förväntningar, till exempel vid hedersförtryck.
Ändå finns det människor inom borgerligheten som inte skäms för att kalla Liberalerna för ett vänsterparti. Individer som helt har fastnat i en bubbla där allt som inte innebär stängda gränser är socialism. Trots att det enda liberala sättet att hantera migrationsfrågorna är att stå upp för humanism och realism och den enskilda människans rätt att bli bedömd utifrån sin specifika situation.
Genom att flytta fokuset från sakfrågan och skapa en diskussion om politisk positionering försöker nyhögern slippa svara på frågan om varför individens rättigheter inte längre tycks ha någon särskild relevans. Det är ovärdigt. Alla som värnar det liberala samhället borde sätta ned foten mot det klicksökande nationalistiska hundvisslandet och tramsiga epitet som vänsterliberaler.