Riksdagsvalet 2026 ser ut att bli enkelspårigt: de som oroar sig för invandringen mot de som oroar sig för klimatet. Kulturkrigets fullbordan som politik.
Vad detta betyder för partierna och regeringsfrågan är svårare att lista ut. Man vet var man har Sverigedemokraterna och Miljöpartiet, men alla andra?
De vet nog inte ens själva. I historiens ljus kommer åren 2019 till 2022 – från Januariavtalet som säkrade S-makten till Tidöavtalet som säkrade M-makten – att framstå som en märklig parentes. Ett så kallat formativt skede för demokratin, ungefär som 1920-talet, av improvisationer med oanade följder.
Både socialdemokrater och moderater har varit lite för maktkåta för sitt eget bästa. Det är i så fall ett problem stort nog att ta hand om sig själv. Andra får chansen att kliva fram.
Till exempel Alice Teodorescu Måwe.
Mandatperiodens viktigaste inrikespolitiska händelse kan vara intervjun med Kristdemokraternas EU-parlamentskandidat, där hon markerade mot SD. Rötter i nazismen och så vidare, med mera. Allt som Tidös kritiker luftat sedan den 14 oktober 2022, men som Tidös vänner lovat att förtiga i kontraktet om ”respektfull” ton”.
Teodorescu Måwe är inte vilken Bryssel-wannabe som helst. Hon basade för Moderaternas idéprogram. Som chef för Göteborgs-Postens ledarsida öppnade hon tidigt för just det högersamarbete som landade i Tidöavtalet.
Så varför ta sikte på SD:s själ och hjärta just nu? Förklaringen är strategisk, och betydligt större än ordkriget mellan de närmast sörjande.
Kristdemokraterna är kanariefågeln i gruvan. När M känner retningar i luftvägarna har KD redan tappat andan. De börjar inse att Jimmie Åkesson parkerat sig i toppen, med sex gånger fler supportrar än Alf Svenssons gamla parti. Ju mer debatten och regeringspolitiken kretsar kring invandringens baksidor och billigare diesel, desto mer framstår SD som den äkta varan.
Moderaterna kommer snart att gå i Teodorescu Måwes fotspår och distansera sig från SD, var så säker. Valet 2026 kan bli ett nytt kaninhål för svensk politik. Vi kommer att närma oss det från en verklighet och vakna upp i en helt annan.
Sommarens EU-parlamentsval blir en förövning, även det tyvärr på kulturkrigstema. SD har tappat ensamrätten till invandringen, men tar igen det med EU-motstånd och klimatskepsis.
De goda nyheterna är att inget varar för evigt. Förr eller senare lär politikens bortglömda frågor om till exempel skatter, företagsklimat, välfärd och miljö återkomma, och nya majoriteter ta tag i dem.