Det är svårt att greppa hur USA kan se ut när Trumps presidentperiod tar slut. Om den nu gör det. Nedrivningen av institutioner pågår och en strid mellan presidenten och Högsta domstolen tycks oundviklig. Förr eller senare måste domstolen försvara de lägre rättsinstanserna mot de politiska övergrepp som sker. Utrensningen inom försvaret av generaler på de högsta nivåerna, ersatta av dem som bedömts vara lojala mot presidenten, kan skapa en allvarlig klyfta till alla som ännu inte glömt att man har svurit sin trohet enbart mot konstitutionen.
Vår befogade oro lindras på intet vis av mediernas närmast minutaktuella rapportering från Washington men som samtidigt lämnar oss tämligen ovetande om frontstriderna i Ukraina och hur de politiska besluten nu förhandlas på högsta EU-nivå i Bryssel.
Dessbättre ökar ändå intresset för utvecklingen i Tyskland. En ny regering, bildad av CDU och Socialdemokraterna SPD, under ledning av Friedrich Merz, röstas troligen igenom i början av maj. Allt tyder på att det är ett nytt Tyskland som vi får se, berett att ta en ledande roll i Europa. De många årens konfliktundvikande agerande i både yttre och inre relationer kommer sannolikt att förändras, liksom nu sker med den närmast pacifistiska hållningen till det egna försvaret.
Tyskland blir en militär stormakt inom EU och de uttalade besluten att satsa stort på näringslivet kan bli en drivkraft för hela Europa. Det innebär inte att vägen framåt är problemfri. Tysk bilindustri är ett stort bekymmer, som inte underlättas av Trumps tullar eller kinesiska statssubventioner.
Den tyska återföreningen har aldrig funnit sin slutliga och harmoniska lösning. Detta trots Helmuth Kohls kloka beslut att omedelbart och utan krav ersätta den låga östtyska valutan med västtyska mark och trots alla ekonomiska satsningar som har skett. Tvärtom är det ultranationalistiska Alternative für Deutschland (AfD) nu största parti i den senaste opinionsmätningen, till stor del beroende på missnöjet i de forna östtyska områdena.
En världsomfattande ekonomisk kris, utlöst av Trump, är det sista som både vi och Friedrich Merz behöver. Man kan befara att en sådan sätter AfD i än mer fruktbar jord med en otäck doft av alltför mycket trettiotal och återuppståndna nazistiska spöken.
Ledande politiker i EU och i Tyskland är ändå högst medvetna om de risker vi löper och de problem vi kan stå inför. Ett USA som fortsatt håller Putins imperiedrömmar vid liv måste vi på alla sätt motverka. Vårt eget kommande trettiotal får på inga villkor sluta som det förra.