Som civilpliktig beredskapsman med inriktning mot stabs- och informationsverksamhet tillbringade jag tre, förvisso trivsamma, men kanske inte så givande månader vid Almnäs garnison utanför Södertälje. I händelse av krig eller katastrof skulle jag och mina blåklädda kamrater assistera inom den kommunala räddningstjänsten och omsorgen.
Om det verkligen fanns ett behov av våra tjänster är tveksamt. Bara två år efter min civilplikt skrotades beredskapsmannautbildningen. Och när värnplikten avskaffades under alliansregeringen rök även den resterande (vettiga) civilplikten.
Sedan några år tillbaka är värnplikten åter, låt vara i begränsad form. Stommen i det svenska försvaret utgörs fortfarande av yrkessoldater. Snart kan även civilplikten göra comeback.
På torsdag ger nämligen regeringen Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i uppdrag att förbereda för att återinföra civilplikten inom kommunal räddningstjänst. Senast 1 mars ska uppdraget redovisas. Detta meddelade statsminister Ulf Kristersson, försvarsminister Pål Jonsson och Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, under en pressträff vid konferensen Folk och Försvar i Sälen.
Behövs det då? Ja, det får MSB undersöka den kommande månaden, men det spontana svaret är nog inte mer än ett kanske. Det är så klart alltid billigare att använda pliktungdom än att utbilda och anställa ordinarie personal, men billigare är inte alltid bättre.
Regeringens tanke är att den nya civilplikten ska stödja räddningstjänsten: ”Vi ser att räddningstjänsten inte är dimensionerad för de krav som ställs vid höjd beredskap och ytterst ett väpnat angrepp”, förklarade Carl-Oskar Bohlin under pressträffen.
Knäckfrågan är om behovet är så stort att det motsvarar en återinförd civilplikt. Enligt en tidigare utredning bör omkring 3000 personer utbildas under en femårsperiod. Utslaget på 290 kommuner blir dock personaltillskottet så lågt att det kanske lika gärna kunde klaras av med ett riktat statsbidrag och riktiga anställningar.
Skulle man i stället ta i rejält och utbilda betydligt fler, är risken stor att de civilpliktiga inte motsvarar ett faktiskt behov. Och att tvinga unga män och kvinnor till plikttjänstgöring bara för sakens skull är både omoraliskt och ett slöseri med skattemedel.
Därför blir det intressant att se vad MSB svarar. Om svaret är att något behov inte föreligger, bör regeringen genast lägga ner planerna.
Mina tre månader utanför Södertälje var som sagt trevliga och gav minnen för livet. Men värda skattebetalarnas pengar var de tyvärr inte.