Ett jordskalv med över femtiotusen döda vore dåliga nyheter för de flesta, men Syriens president Bashar al-Assad har en ovanlig förmåga att hitta guldkanten på de mest ohyggliga tragedier.
I flera år har det varit uppenbart att Assads regering vann kriget i Syrien. Våldsamheterna har visserligen aldrig helt bedarrat och delar av landet befinner sig fortfarande utanför regimens kontroll, men i praktiken har presidenten inte längre några medtävlare om makten. Konflikten har nått en sorts djupfryst läge, och så kan den nog förbli ett tag till.
Assad har dock, om klichén ursäktas, haft svårare att vinna freden. Tolv år efter krigsutbrottet kämpar hans regering fortfarande för att återuppbygga sin legitimitet i omvärlden.
USA och Europa avvisar forfarande Assad som en pestsmittad i alla diplomatiska sammanhang, och han har nog begränsat hopp om att kunna ändra på den saken. Men Damaskusregeringen har lagt desto mer krut på relationerna med stater i Mellanöstern och övriga tredje världen, och den har noterat vissa framsteg de gångna åren. Exempelvis har Jordanien och Förenade arabemiraten offentligt återknutit banden, och i vintras togs ett första trevande steg mot försoning även med det viktiga Turkiet, genom rysk förmedling.
Men vissa stater har vägrat, kanske av rädsla för amerikanska bannor, eller bara väntat på rätt tillfälle. Och just där kom jordbävningen som en gudagåva.
Plötsligt var det biståndssändningar, inte krigsförbrytelser, som hamnade i centrum för Syriendiplomatin. Stater som redan funderat på att återknyta banden började nu höra av sig, och Assad fick fullt sjå att hinna med alla telefonsamtal och delegationer.
Det viktigaste steget kom häromveckan, när Saudiarabien – som håller i taktpinnen för mycket av den regionala diplomatin – meddelade att man skulle lägga om sin Syrienpolitik och återskapa någon form av förbindelser med regimen.
Om både Saudiarabien och Turkiet går vidare med sina normaliseringsplaner, och Assad ser till att göra några uppmuntrande taktiska eftergifter, kan hans regionala isolering börja vittra snabbt. Förbindelserna med USA och Europa blir väl aldrig vad de var, men det är inte otänkbart att några EU-länder i södra och östra Europa följer efter.
Den syriske presidenten har dock även en annan ovanlig förmåga: att genom ren kompromisslöshet missa de diplomatiska chanser som erbjuds honom. Återstår alltså att se hur detta utvecklas.