Friskolesystemet behöver ses över. Skillnaderna mellan landets bästa skolor och de sämsta behöver jämnas ut. Den lägsta nivån, och PISA-resultaten, behöver öka. Självklart är det viktigt att debattera finansiering och kösystem. Det är trots allt så skolan håller dörrarna öppna och eleverna hittar dit. Debatten om vad skolan ska göra när eleverna och pengarna väl är där har tyvärr stagnerat.
Det finns fog för åsikten att lektionernas innehåll ska lämnas åt lärarprofessionen och inte formas av politiken. Vi måste dock ha i åtanke att politiken glatt har fått hiva över allt mer samhällsansvar på skolan; skolan ska hantera den organiserade brottsligheten genom att både hindra nyrekrytering och fånga upp de som trillat dit ändå, skolan ska ta ansvar för elevernas psykiska mående, ämnet idrott och hälsa ska se till att hålla elevernas kroppar i form. Dessutom är det väl skolans jobb att lära elever att inte lita på allt de läser på nätet, att de lär sig socialt samspel och upptäcker vilka de vill bli när de är vuxna?
Det krävs inget geni för att förstå att någonting kommer falla mellan stolarna. Om det inte är skolans samhällsuppdrag så kommer det att bli deras undervisning. Skolan är mer än lektionerna, och har annan personal än lärare, kuratorer, skolsköterskor och rektorer har sitt att göra. Det är högaktuellt att inte bara prata om allt skolan måste lägga till, och i stället prata om vad de ska ta bort.
Dagens elever kommer bli vuxna under 2030-talet. Hur motiverat är det då att ge dem 330 timmars slöjdundervisning? Slöjden tar mer än dubbelt så mycket som fysik och biologi får sammanlagt. Programmering och IT-kunskap finns inte i läroplanen över huvud taget. Man kan undra om läroplanen är skriven för framtidens arbetsmarknad, eller gårdagens.
Samtidigt är skolan mer än en fabrik för att forma morgondagens arbetskraft. Det behöver vara en trygg och rolig plats för elever att ta sig till. Kränkningar som sker inom skolan kan inte gullas bort bakom ord som ”mobbning” och ”kamratfostran”. Detta är inte i första hand lärarnas arbete, men det går inte att hymla med att de är vuxenvärldens ögon. De ser vem som sitter ensam på rasterna och i skolmatsalen, vem som tyst tittar ner i bänken när elever själva får välja kamrater i grupparbeten.
Vill vi att skolan på riktigt uppfyller den typen av mål vi målar upp, formar barn till vuxna som är redo att ta sig an och förstå sin omvärld, behöver vi ge eleverna rätt verktyg.