När jag opererade min närsynthet för snart tjugofem år sedan var det plågsamt, riskabelt och det tog lång tid för ögat att läka. Inför mig själv och framför allt inför omvärlden försvarade jag beslutet med att jag ville kunna röra mig mer fritt, kunna gympa och allt sånt. Bullshit, vad jag ville var att slippa ha glasögon jämnt för att jag tyckte det var fult. Vad var det som gjorde det så svårt för mig att bara säga som det var? Att jag ville se bättre ut?
Svaret på den frågan bottnar i vårt hycklande förhållande till det som har med utseende och attraktivitet att göra. När jag var ung var sminkavdelningarna på de stora varuhusen små, med ett par expediter som ibland kunde vara litet slitna men kunniga.
Under årens lopp har de svällt kopiöst, i dag heter de skönhet och kan uppta hela våningar på varuhusen. Insprängt bland skönhetsprodukterna finns ofta frisörer, make up-artister och ansiktsbehandlare. Att spendera mycket pengar här är inget som någon behöver hymla med. Åtminstone inte om man är tillräckligt ung. Och kvinna.
Helt andra reaktioner väcker emellertid försök att se bättre ut och försköna sig genom plastikoperationer eller medicinska behandlingar. Också den delen av skönhetsindustrin har växt lavinartat sedan jag var ung, och handlar långtifrån bara om bröstförstoring och botox.
Väldigt mycket är möjligt att åtgärda i dag, men det kostar – och kräver både is i magen och mental styrka. För om den del av skönhetsindustrin som tar sikte på den temporära försköningen – make up och skönhetsvård – har sin givna plats i ljuset, återfinns den del som sysslar med permanent förändring med mer risker inblandade på skuggsidan. Där man inte talar öppet om ingrepp och där information om kliniker och behandlare saknas.
För om make up och all slags skönhetsvård är okej, visar den som tar steget från make up till plastik strupen på allvar. Visar genom sin handling en gränslöshet, att den vill för mycket, fäster ”för stort avseende” vid kroppsliga tillkortakommanden och att se bättre ut. Med det följer skammen över att på detta sätt ha blottat sig. En skam som omgivningen bejakar genom inlindat förakt, eller krystat medlidande, något som staten spätt på genom att inte låtsas om att de medicinska behandlingarna finns.
Först nästa år, 2021, införs lagstiftning i Sverige som ger de många kunderna inom den medicinska skönhetsindustrin mer rättsligt skydd. Att det dröjt så länge har att göra med den opåkallade skam kollektivet tilldelar dem som strävar att se bättre ut - men på fel sätt.