Man kan läsa statsvetenskapliga avhandlingar, men för den som vill förstå politik är det ändå Youtube som gäller. De senaste 90 årens politiska utveckling i Sverige finns fångade i ett klipp på 28 sekunder. Sök på ”Palme om Adelsohn 1983”.
Med ett indignerat leende säger statsministern i riksdagens talarstol:
”Efter dessa angrepp försvinner herr Adelsohn utomlands för att hålla valtal! Efter att ha riktat den typen av angrepp mot Sveriges regering! Hälsa honom, att Sveriges utrikespolitik är inga pajaskonster. Det är inte hähä och häpphäpp.”
Socialdemokraten Olof Palme var världsmästare på sådana giftpilar. Ibland gick det för långt, som när svenska folket 1976 fördrog den sävligare centerledaren Torbjörn Fälldin.
På överklassmoderaten Ulf Adelsohn bet Palmes retorik desto bättre. Oppositionen framstod som oseriös, omogen. I valet 1985 regerade S vidare med nästan 45 procent.
Detta var alltså på toppen av en marknadsliberal våg, där USA:s Ronald Reagan och Storbritanniens Margaret Thatcher gick i täten. Det svenska näringslivet hade hittat tonträffen med kampanjen ”Satsa på dig själv”. Frihet utklassade socialism.
Likväl var herr Adelsohn chanslös. Palmes regeringar gjorde precis det som den kritiserat borgarna för, fast i större skala: jättelik devalvering, avreglering av finansmarknader.
Så går det till att abonnera på makten. Ogenerad pragmatism vad gäller politikens innehåll. Orubbligt pokerface som signalerar regeringsduglighet.
Traditionen är lång. Pacifisten Per Albin Hansson genomförde en exempellös upprustning under andra världskriget. Neutralitetspolitikern Tage Erlander skaffade amerikanska kärnvapengarantier. Ingvar Carlsson sänkte inkomstskatten och öppnade dörren till EU. Göran Persson avskaffade arvsskatten. Stefan Löfven ströp flyktinginvandringen. Magdalena Andersson tar oss in i Nato.
Gång på gång samma mönster, sedan ett sekel tillbaka. Gårdagens tabun blir dagens S-märkta visdom. Trots hisnande samhällsförändringar lyckas samma parti dominera Sverige.
Mona Sahlin och Håkan Juholt är undantagen som bekräftar regeln. Socialdemokraterna är extremt beroende av en stabil ledning, just för att det politiska innehållet är så instabilt.
Valåret 2022 upprepar sig historien. Trots sju svåra år för regeringen, med ett hopplöst parlamentariskt läge och oroande trender, talar mycket för att S regerar vidare. Högervinden biter inte den här gången heller, eftersom stora delar av oppositionen verkar oseriös.
Svensk politik är inte hähä och häpphäpp.