Gravida kvinnor i Kiruna och Gällivare “tvingas” åka 30 mil för ultraljudskontroller, låter P1 morgon förkunna (20/8). Att ha vad som idag klassificeras som mycket basal välfärdsservice såsom ultraljud så långt bort är förstås otympligt och ansträngande för de berörda. Underförstått i inslaget är såklart att landsbygden är eftersatt och att staten måste lösa problemet och fixa ultraljud inom rimligt avstånd.

Men till vilken gräns är det egentligen rimligt att staten ska garantera alla former av avancerad vård och annan service i människors relativa närhet, oavsett var i landet man än valt att bosätta sig?

Sverige är ett av västvärldens minst tätbefolkade länder. Endast cirka 22 personer per kvadratkilometer bor i vårt land, vilket kan jämföras med Belgien med drygt 370 personer per kvadratkilometer. Att se till att det finns högspecialiserad vård som är nära tillgänglig för alla och envar, inkluderat de som valt att bosätta sig tiotals mil från närmaste stad, skulle svälja hela statsbudgeten och mer därtill.

Hälso- och sjukvårdslagen stadgar att man ska ha rätt till vård på samma villkor oavsett var i landet man bor, men det säger sig självt hur omöjlig den målsättningen faktiskt är. Och för att vara övertydlig: Det är faktiskt ingen som tvingar en att bo på långt ifrån tätbebyggda områden. Inte ens indirekt. 

Saknar man pengar finns kommunala bostadsköer med billiga hyresrätter och saknar man humankapital finns ett stort utbud av statligt finansierad utbildning på alla nivåer. Hur obarmhärtigt det än låter har de gravida kvinnorna i glesbygden i de flesta fall själva försatt sig i den situation de befinner sig i.

Det ska givetvis stå var och en fritt att ändå bo långt ut på landsbygden, men det går inte att motverka att det med det följer en rad målkonflikter. Man kan inte både vara långtifrån allt och samtidigt ha nära till allt. Det är helt enkelt inte en ekvation som går ihop, hur gärna många politiker än vill påskina motsatsen.

Antingen kan politikerna fortsätta att låtsas om att hela landet ska leva och att statlig service ska vara när tillgänglig var man än valt att bo - en målsättning som aldrig kommer kunna tillfredsställas och som slukar mer och mer av våra gemensamma skattepengar för varje år som går. Eller så gör politikerna något så ovanligt som att vara helt ärliga – och erkänner att man aldrig kommer få all välfärdsservice inom rimliga avstånd om man bosätter sig långt ut på landsbygden. Även om det senare knappast är sannolikt vore det det enda hederliga och rätta.