Efter tre år i en ekonomisk torktumlare har Uppsala och de övriga 20 regionerna kommit ut på andra sidan. Räkenskaperna har visat miljardvinster genom statlig kompensation för covidvård, provtagningar samt en av pandemin hårt drabbad kollektivtrafik. I den andra vågskålen finns ett berg av skulder till patienter för inställd vård, samt till den egna utslitna personalen.
I onsdags samlades de 101 ledamöterna i regionfullmäktige på Slottet för att diskutera nystarten efter pandemin. Efter att ha fattat beslut om patientavgifter och det nya produktionsköket på Akademiska, som skjuts upp i minst ett halvår till, kom man till punkten Långtidsprognos Region Uppsala 2023-2034.
Med reservation för att ingen kan säga hur det ser ut om elva år (en ny pandemi?) står det klart att de problem som funnits och förvärrats under en rad år finns kvar. Om ingenting görs kommer regionen att ha ett underskott på 1,5 miljarder kronor 2034, jämfört med det överskott på 400 miljoner kronor som skulle behövas.
Den kostnadsdrivande Bermudatriangeln på storsjukhusen består av brist på sjuksköterskor, som ger brist på vårdplatser som ger ökade kostnader för hyrpersonal. Preliminärt kostade hyrpersonalen på Akademiska över 300 miljoner kronor under fjolåret.
Det finns knappast någon ideologisk strid i ämnet. Alla förslag som kan locka sjuksköterskor att söka sig till och (framför allt) stanna kvar är välkomna. Som det nuvarande alliansstyrets förslag om en bemanningspool med ett lönetillägg på 7 000 kronor. Socialdemokraterna har i stället föreslagit ett tak för hur länge personal ska få hyras in.
Men frågan är om det har gått för långt. Det är ett faktum att en hyrsköterska kan få dubbelt så hög lön som sina kolleger på avdelningen. Långt ifrån alla vill jobba på ett bemanningsföretag, den fasta anställningen med arbetskamrater lockar alltjämt. Men den stora löneskillnaden betyder också en ryckig verksamhet där den används som ett hot vid massuppsägningar.
Vänsterpartiet brukar ha sin universallösning på alla problem i offentlig sektor – mer resurser. Det gäller alldeles oavsett hur mycket pengar som satsas (Akademiskas omsättning ligger på elva miljarder kronor). I V:s värld finns egentligen inga krav på effektiviseringar, det är bara att be om mer pengar nästa gång.
Med detta sagt sätter ändå den mångårige regionpolitikern Sören Bergqvist (V) fingret på ett dilemma med Akademiska sjukhuset. Det är att man inte vet förrän till hösten hur årets budget faller ut. Vanligtvis visar uppföljningen i september eller oktober på ett stort underskott. Sedan följer besparingar i panik, ofta betyder det att sunda verksamheter helt enkelt kapas bort. Så har det till och från varit i 30 år på Ackis. Den ständiga ovissheten är verkligen ett exempel på dålig arbetsmiljö.
Problemet är styrning – styrning av starka klinik- och avdelningschefer som i varannan mening säger att patientsäkerheten är hotad. Akutvård låter sig inte styras så lätt, men det är där kostnaderna skenar varje år. Malin Sjöberg-Högrell (L), ordförande i sjukhusstyrelsen, säger att hon försöker få kontroll över inköp och andra kringkostnader, att det finns stora effektiviseringar att göra. Det är säkert sant, men kärnproblemet är ett annat. Inte heller Sören Bergqvist (V) har något svar på hur sjukhuset ska styras bättre. Eller, jo, det ska visst till fler anställda och mer resurser.
I långtidsprognosen slås det fast att ”antalet anställda måste hållas på en stabil nivå” och att det krävs ”ökat ekonomiskt ansvarstagande”. Det är en bra sammanfattning.