Sverigedemokraterna är inte ett konservativt parti. Och inte heller ett kristdemokratiskt. Det hindrar inte SD:s ”chefsideolog” Mattias Karlsson från att försöka starta en tankesmedja med ”konservativt” sinnade moderater och kristdemokrater som målgrupp, utöver medlemmarna i hans eget parti. En viktig fråga inför 2020-talet handlar därför om idépolitiskt intresserade inom M och KD förstår var gränserna går.
Konservatismen handlar mer om värdet av försiktighet, balans och traditioner än om exakta ståndpunkter. Reformkrav som konservativa från början försökt bromsa (som allmän rösträtt, religionsfrihet, frihandel eller socialförsäkringar) har med tiden kommit att framstå som faktorer som bidrar till samhällets stabilitet. Mest tydligt har detta varit i de nordiska länderna och i den anglosaxiska världen (och har i Sverige gett upphov till den egentligen diskutabla termen ”liberalkonservatism”).
SD är ett parti av helt annat slag som – med Karlssons uttryckssätt - betraktar den liberala samhällsmodellen som ett hot mot nationens fortbestånd. Men också konservatismens egna särdrag står i skarp konflikt med SD:s världsbild.
Konservativa håller på rättsstaten – SD och motsvarande partier i andra länder vill inordna rättssystemet under sitt eget politiska projekt. Konservativa brukar varna för följderna av maktkoncentration – SD vill underminera de institutioner som begränsar politikens makt. Konservativa brukar värna om traditionella auktoriteter och varna för dramatiska samhällsförändringar – SD utlovar just sådana, när ”folket” tar makten från eliterna.
Princetonprofessorn Jan-Werner Müller har insiktsfullt visat hur högerpopulism (av exempelvis SD:s typ) avviker från både konservatism och från andra politiska idétraditioner. I DN den 20 februari koncentrerar han sig på kristdemokratin. Kristdemokratin har beröringspunkter med konservatismen, men utgår från en egen och annorlunda frågeställning: hur ska kristendomens (och katolicismens) värden hävdas i en värld där modernitet och demokratisering får en allt större politisk betydelse?
Svaret, åtminstone efter 1945, har varit att kategoriskt avvisa extremhögern, sluta upp bakom demokratin och de mänskliga rättigheterna och driva på för en europeisk integration. Och i detta ligger självklart att nationalism och rastänkande i alla former är otänkbara inslag i kristdemokratisk politik.
Att bunta ihop nutidens högerpopulism med konservatism och kristdemokrati är att göra våld på de idéhistoriska sambanden.