Författaren Qaisar Mahmood, till vardags managementkonsult, jobbade under förra våren extra som matbud i centrala Stockholm. Den erfarenheten beskrivs i nyutkomna "En av dem" (Mondial). Men det är inget vanligt wallraffande för att visa hur tufft de mörkhyade matbuden i färgglada kläder och med låda på ryggen har det. Mahmoods slutsats är tvärtom att vi borde beställa mat – men respektera och se människorna som levererar den.
För att helt gå in i rollen som matbud lämnar han mentalt sin identitet som kostymprydde Qaisar Mahmood från medelklassen i Stockholms innerstad, och ”blir” pakistanske "Majid Shah" som hankar sig fram i Europa.
Mahmood, som själv har rötter i Pakistan, konstaterar att "för en gångs skull var mitt utseende till min fördel". Han smälter in bland sina nya kollegor på ett av de större matbudsföretagen. Det går snabbt att tilltalas "bhai" (bror) av andra matbud.
Så hur har de det? Hur lever de? Ja, varför kör de runt mat?
Den offentliga diskussionen har ofta handlat om att matbuden skulle vara offer för hänsynslösa företag, eller att den nya gigekonomin öppnar upp arbetsmarknaden för nyanlända.
Tankesmedjan Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch reagerade till exempel på att Transportarbetarförbundet menade att Fodoora skulle ställa in verksamheten under förra veckans snökaos. Han uttryckte då att "Det är ju just vid dåligt väder som den här tjänsten blir som mest efterfrågad!", och att regn och snö ingår i jobbet som cykelbud.
Mahmood ger sig inte in i dessa debatter. Hans ärende är ett mer personligt: pappan kom till Sverige på 1970-talet för att städa, diska, servera mat, dela ut tidningar. Av det enkla skälet att ge sin familj och sina släktingar ett bekvämare liv. "Hade min pappa invandrat till Sverige i dag skulle han med all säkerhet suttit på någon skruttig moped och levererat mat", konstaterar Mahmood. Likt dagens matbud slet föräldrarna för kommande generation: "För att de skulle få somna mätta och bära hela och rena kläder", inte behöva "skämmas för att bära trasiga skor".
Anledningen till att så många av matbuden är pakistanier, indier och bengaler kan delvis förklaras med att de haft engelska i skolan. Migranter som saknat det utför oftare mindre kvalificerade gigarbeten som till exempel Tiptapp, tjänsten för att få skräp och bråte bortforslat.
Som matbud träffar Mahmood kollegor som försöker ge honom goda råd om allt ifrån att ta en tillräckligt stor arbetsjacka till att ha en liten cykelpump med sig. Arbetsgivarens arbets-app, som visar när och var man måste hämta och leverera mat, är stressande. Mahmood vill klättra i poängsystemet och drabbas av panik när cykeln krånglar. Men matbuden han möter verkar göra det bästa av sin situation, de ser sig varken som offer eller svaga.
Det är inte så att de står inför valet att "antingen hoppa på lågtröskeljobb som inte ger den bästa timlönen eller arbetsförhållandena, eller att få ett jobb där man fikar två gånger per dag och har en ergonom som besöker arbetsplatsen med jämna mellanrum", påpekar Mahmood syrligt. I hans "vanliga" umgängeskrets finns det gott om personer från medelklassen som moraliserar över gigekonomin, men utan att egentligen intressera sig för dem som utför jobben.
Det värsta med att vara matbud? Att bli osynliggjord. Trots den stora väskan och de färgglada kläderna blir Mahmood som genomskinlig. Beställ gärna mat, men säg tack och möt budets blick, välj bort den kontaktlösa leveransen, är hans råd.