På en partikonferens ska Liberalernas Johan Pehrson ha sagt att "SD har samma organisationsnummer i dag som de hade när de bildades och även deras eget taffliga lilla försök till vitbok visar ju att det är en brun sörja" (Expressen, 21/11). Han ska även ha kallat SD ”extrempopulistiskt”. Om Tidöavtalet har L-ledaren vidare sagt att "alla volymmål är borta, alla återvandringsmål är borta och en massa andra sjuka saker".
Ledande sverigedemokrater anklagade genast Pehrson för att "bryta mot Tidöavtalet", eftersom hans uttalanden inte var "respektfulla" mot dem. Socialdemokraternas Magdalena Andersson passade också på att påpeka att hennes dörr "står öppen" för Liberalerna (SVT, 21/11). Det vill säga står öppen för att L åter ska ge S stöd.
Nu råkar L, efter många interna debatter och omröstningar under föregående mandatperiod, vara i den regering som de gick till val på och som partiet vill vara i. Även om det kräver SD:s stöd med allt vad det innebär.
Det betyder dock inte att L bör eller måste acceptera vad som helst. Självklart ska Pehrson inför partikamrater kunna tala fritt om SD:s historia ("brun sörja"), populismen och om vilka delar ("sjuka saker") L satte stopp för i Tidöavtalet.
Jimmie Åkesson brukar kalla Liberalerna för ett opålitligt och meningslöst parti. Redan i sin debattbok Satis Politico (2013) anklagade han liberaler för "det splittrade – själlösa – samhälle" som enligt honom skulle ha skapats. Sverigedemokrater är förstås fria att kritisera liberaler – och vice versa.
Jämställdhetsminister Paulina Brandberg markerade till exempel nyligen på SD-politikers fördomsfulla utfall mot drag queens som läser barnböcker på biblioteken. SD-politiker vill nämligen förbjuda dessa sagostunder. Brandberg twittrade att "Sverige har flera stora och allvarliga problem. Att drag queens läser sagor för barn på biblioteket är inte ett av dem".
Partiföreträdare kan förvisso inte gå i opposition mot sig själva. Miljöpartiet fick till slut försvara S-MP-regeringens omsvängning i migrationsfrågan 2015. Som regeringsparti har Liberalerna givetvis ett ansvar för nuvarande regering och det Tidöavtal man ingått i.
Men att bland partikamrater säga självklarheter om en politisk motståndare – eller reagera när SD-politiker vill förbjuda harmlösa sagostunder – måste det ändå finnas utrymme för. Om Tidöavtalet ska innebära ständig självcensur kan L lika gärna lägga ner.