Det senaste året har en rad grova regelbrott i den svenska advokatkåren blivit medialt uppmärksammade. Det handlar om saker som plantering av bevis i rättegångar kring grova brott, advokater som brutit mot sina klienters häktesrestriktioner och försök att påverka vittnen. Advokatsamfundet har i många fall agerat senfärdigt och alldeles för milt gentemot dessa advokater, men trots allt har några uteslutningar från samfundet kommit på plats – vilket i praktiken innebär ett yrkesförbud för den berörda.
För den som är misstänkt för brott är advokaten den kanske enskilt viktigaste garanten för en rättvis rättegång och för att man inte döms som oskyldig och att – om man är skyldig – inte döms för hårt. Ett stort ansvar vilar på advokaten i att säkerställa den uppgiften. Och en kvalificerad majoritet av advokaterna gör sina jobb väl och följer det etiska regelverket, men även dessas rykten riskerar svärtas ner av dem som inte gör det.
Den advokat som kan erbjuda sin klient otillbörliga fördelar genom att exempelvis bryta häktesrestriktionerna och läcka information från utifrån häktet kan mycket snabbt göra sig populär, bli flitigt anlitad och tjäna miljoner. Att detta sätter konkurrensen ur spel för dem som förhåller sig till regelverket är det flera advokater som vittnar om.
Hur många det faktiskt är som bistår yrkeskriminella med den här typen av otillbörliga tjänster är det av givna skäl svårt att veta. Men ett som är säkert är att om dessa inte avslöjas och stävjas och om man som advokat svårligen kan nå framgång utan att bryta mot advokatetiken – så har vi allvarliga rättssäkerhetsproblem.
För att lösa problemet måste man börja vrida och vända på flera stenar. Viktigast av allt är att Advokatsamfundet inte tillåter att etikbrott blir en konkurrensfördel. Omfattande regelbrott måste ha omfattande påföljder. Att det blir möjligt att tillfälligt stänga av advokater för regelbrott som är allvarliga men inte uteslutningsgrundande är ett förslag som kommit från Liberalerna och som är värt undersöka närmare.
Samtidigt måste incitamenten för advokater att slå sig fram genom skicklighet och inom ramen för yrkesetiken också stärkas. I Storbritannien kan de advokater som arbetat med juridik i 10 år eller mer och visat skicklighet samt fått en rekommendation av landets så kallade “Lord Chancellor” ansöka om att antas i till en grupp kallad “Queen’s counsel”.
Advokaterna inom Queen’s Counsel är reserverade särskilt svåra och kvalificerade uppdrag och får dessutom kvittera ut en högre timpenning än resterande advokater. På så sätt säkerställs det att de advokater som företräder klienter misstänkta för grov kriminalitet är särskilt erfarna och skickliga, samt att de avancerat genom skicklighet istället för att kunna erbjuda klienterna fördelar utom ramen för advokatetiken.
I jämlikhetens Sverige vore ett Queen’s Counsel möjligen en udda fågel, och det kan även invändas att klienternas möjligheter att välja ombud efter eget tycke skulle minskas i och med att det endast skulle gå att välja advokater från denna grupp när man misstänks för särskilt grova brott.
Samtidigt är det motstridande intresset av en advokatkår som konkurrerar genom skicklighet istället för etikbrott tungt vägande. Att som advokat kunna avancera genom idogt och långt arbete vore en och attraktiv morot för att hålla sig inom regelverket. Kanske är det något Advokatsamfundet bör titta närmare på.