Alliansen i Region Uppsala får den chans alliansen i Uppsala kommun inte fick – att styra med stöd av Sverigedemokraterna. Men det ena slottsavtalet är inte det andra likt. Frånvaron av SD på Wiks slott behöver inte betyda någonting. Till skillnad från i riksdagen vet inte partiet riktigt vad de ska göra med sin vågmästarroll.
Sjukvård och kollektivtrafik är inte migrations- eller rättspolitik. Service till medborgarna kan utföras på olika sätt men den kan inte utsättas för något paradigmskifte. Enligt regionrådet Christer Olsson (SD) verkar man acceptera alliansens grundläggande syn på regionpolitiken (UNT 25/10). De nödvändiga rösterna i fullmäktige och styrelser kommer i utbyte mot insyn.
SD vill påverka politiken. Hur? Det är mycket oklart, liksom formerna för hur det ska gå till. ”Man har pratat om att utöka arbetsutskotten”, enligt Olsson. Jämför med UP och Uppsala kommun! Erik Pelling (S) fick betala hiskeligt dyrt för två mandat medan Emelie Orring (M) här får 14 nästan gratis.
En annan likhet mellan Uppsala kommun och Region Uppsala är Socialdemokraternas misslyckande med att hitta majoriteter över de gamla blockgränserna. Läget på förhand var gott, med Centerns rörelse åt vänster och att Liberalerna i Uppsala, tillsammans med stockholmarna, är de mest negativa i landet vad gäller SD-samarbete.
Ändå har två hårt sammansvetsade borgerliga allianser, med några veckors mellanrum, haft pressträff och deklarerat att de vill styra kommunen respektive regionen. Orsakerna till det kan vara många. Men visst har det spelat roll att Pelling uppmanade väljarna att inte rösta på L. Och att Helena Proos (S) i regionen genomförde en ganska smutsig kampanj om ”miljardkostnader för konsulter”, i första hand på storsjukhuset där L haft ordförandeposten.
Avtalet från Wiks slott innehåller inga stora överraskningar. Det är effektiviseringar och valfrihet å ena sidan, satsningar på primärvård, närakuter och förstärkt vårdgaranti å den andra. Den stora uppgiften är liksom tidigare att behålla personal. Arbetsmiljön, schemaläggningen och löneutvecklingen måste bli bättre samtidigt som skattesatsen bibehålls och det väntar betydligt kärvare ekonomiska tider.
Utan sjuksköterskor finns inga vårdplatser. Utan vårdplatser finns ingen vårdgaranti, definitivt ingen förstärkt sådan. Utmaningarna under de kommande fyra åren är monumentala och att behålla makten är inte den svåraste uppgiften. Visst kan Sverigedemokraterna krångla en del när man blivit varma i kläderna, men hur skulle ett rödgrönt alternativ se ut?