Det är lätt att drömma sig bort när man tittar ned på det skimrande locket på reaktor 3 i Forsmark. Därunder produceras el som kan försörja hela Storstockholm, i en cylinder som är några tiotal meter djup och 6,5 meter i diameter. Synen delar folket och politikerna. Vissa ser lösningen på klimatkrisen där under locket. Andra ser bara risken för olyckor och ett radioaktivt avfall som ska lagras i berggrunden i upp till 100 000 år.
Kärnkraften delade folket redan för 40 år sedan, inför folkomröstningen i mars 1980. Argumenten var delvis desamma som nu. Förespråkarna värnade jobben inom den elintensiva industrin. Motståndarna fruktade risken för härdsmälta och avfallslagring. Kopplingen till kärnvapenfrågan var starkare då och kopplingen till miljön svagare, trots avfallet och uranbrytningen. Den stora skillnaden är att klimatförändringarna har seglat upp som en mänsklighetens ödesfråga.
I den senaste partiledardebatten i SVT (13/10) framfördes de argument som hörts under senare tid. Från det rödgröna hållet: Sverige har elöverskott, vindkraften är på stark frammarsch och kärnkraften är otidsenlig och för dyr. Från andra sidan: Sverige har effektbrist vid vissa tider, något som förvärras med elektrifieringen av transportsektorn, nyetablering av elintensiv industri, med mera. Det man är överens om är att elnätet behöver byggas ut då kapaciteten är otillräcklig.
Elöverskott är sak. Den svenska industrin behöver en baskraft som räcker alla dygnets timmar året runt, inte bara när det blåser eller solen skiner. Lagringskapaciteten räcker inte för att tillgodose detta, hur mycket el än vindkraften producerar. Och vattenkraften klarar det inte på egen hand.
I ett globalt perspektiv är det inte kärnkraft mot vindkraft. Det är kärnkraft och vindkraft mot kol och gas, framför allt kol. Enligt Vattenfall släpper kärnkraft ut 5 gram koldioxidekvivalenter för att producera en kilowattimme el, inklusive bränsle, drift, infrastruktur och avfall. Brytning och anrikning av uran varierar och ett internationellt genomsnitt är 12 gram per kilowattimme, enligt FN:s klimatpanel IPCC.
Jämförelsen med vattenkraft (9 gram), vindkraft (15) eller solenergi (62) förvånar kanske och beror exempelvis på energikrävande framställning av solpaneler som innehåller kisel. Men det relevanta är skillnaden mot fossila bränslen som naturgas (503 gram) och kol (781). En bedömning är att det globala genomsnittet för elproduktion inte kan överskrida 50 gram/kWh om Parisavtalet ska kunna uppfyllas.
Risken för reaktorolyckor och strålning från avfall måste också vägas mot riskerna med andra energislag. WHO har uppskattat (2012) att tre miljoner dör varje år till följd av utsläpp från kolkraft och andra fossila källor. Antalet dödsfall som kan relateras till kärnkraft efter Tjernobyl 1986 är noll.
Hur många som mister livet till följd av omfattande klimatförändringar går inte att säga. Men självbevarelsedriften borde innebära att alla tillgängliga resurser läggs på forskning av effektivare förnybara bränslen, sol, vind och biomassa. Liksom på den fjärde generationens kärnkraft, brid-reaktorer som kan drivas med använt kärnbränsle och därmed också är långsiktigt hållbara.
I Sverige kan vi glömma Ringhals 1 och 2, som ändå fallit för åldersstrecket inom kort. Men effekten i de övriga sex reaktorerna kan öka och Forsmark 3 kan förse oss med el i 40 år till. Någon står och drömmer vid reaktorlocket, en annan om vindsnurror och solpaneler. Varför kan inte dessa båda vara en och samma person?