Religion är svårtolkat för många svenskar

Technogudstjänsten behöver inte vara porten till en hårdför sekt.

Musik är ett starkt inslag i Hillsong church. Bilden är från en gudstjänst i New York.

Musik är ett starkt inslag i Hillsong church. Bilden är från en gudstjänst i New York.

Foto: Andres Kudacki

Krönika2022-10-31 06:10
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vad är egentligen en sekt? Definitionerna spretar, men det handlar alltså om en religiös grupp som finns vid sidan av samhället. Sekten är vanligen i konflikt med omgivningen och den är till sin art totalitär. Medlemmarna ska svära sin trohet mot ledaren eller saken. Kontakter med yttervärlden ska minimeras och avhopp tolereras inte.

Det räcker således inte med att komma samman i stora grupper, sjunga och lovprisa gud. Tanken slår mig när jag stöter ihop med Hillsong Church på ett av de större Stockholmshotellen för några veckor sedan. Hillsong, med australiskt ursprung och med sin svenska bas i Arlandastad, firar sedan ett år sina gudstjänster på hotellet. De gör det med mycket musik och stor barnverksamhet. De är många och de märks, men inte alls på något negativt sätt.

Är det bara det religiösa i sig som skaver för en medelålders sekulariserad svensk? Eller är det minnen från 1980-talets Uppsala, som inte bara betydde Jesusfestivaler på torget och ”livetsordare” som ville frälsa omgivningen? Det var också bibelstudenter som jobbade extra i vården och kopplade samman funktionshinder och sjukdomar med synd.

Frågan om religiositet har kommit upp på dagordningen och det är kanske på tiden i Sverige. Både finansministern Elisabeth Svantesson (M) och näringsministern Ebba Busch (KD) har en bakgrund i nämnda Livets Ord, samtidigt som den andre vice talmannen Julia Kronlid (SD) gjort uttalanden som kan tolkas som skepsis mot evolutionen.

Politikerna får förklara vad de gjort som barn eller unga och vad de sagt för länge sedan. De får försäkra att de står upp för aborträtten och hbtqi-rättigheter. Det räcker ändå inte riktigt om de, som Busch, tycker om att dansa och sjunga i kristen miljö. ”Riktig chock att Busch kopplas till antigaykyrkan”, skrev Aftonbladets ledarsida (5/7) efter uppgifter i DN om att hon ”deltagit i Hillsongs verksamhet”.

Ledarskribenten Susanna Kierkegaard berättar att hon 2014 tog emot ett flygblad och gick på ett Hillsongevenemang på en biograf. Det var en ”bisarr blandning av gudstjänst, technokonsert och företagsjippo”. Hennes kompis tyckte att det var ”bland det obehagligaste han sett”.

Det finns obehagligare religiösa aktiviteter. Då menar jag inte galningar som begått mord i guds namn, ett Waco eller ett Heavens Gate, en Jim Jones (Guds barn) eller en Helge Fossmo. Det räcker med att locka in vilsna unga, utbilda/hjärntvätta dem och se till att de inte får träffa sin familj igen.

Mordet på Japans förre premiärminister Shinzo Abe i somras utfördes av en medlem av Enighetskyrkan, grundad av den sydkoreanske predikanten Sun Myung Moon varför dess anhängare också kallas ”moonies” i USA.

Som 19-åring med ryggsäck i New York var jag på ytan ett tacksamt offer. Det blev ett inskolningsläger på fem dagar i bergen, med mycket fotboll och matlagning men också personlig utbildning av en karismatisk lärare. Med en trygg bakgrund hemma och sugen på ett reseäventyr var jag trots allt inget bra material för sekten. Men ganska obehagligt var det innan jag kommit därifrån och det är många som råkat mycket illa ut inom Enighetskyrkan.

Mitt syfte är inte alls att förringa brister i synen på hbtqi-personer och funktionshindrade. Aborträtten måste också försvaras när den angrips. 

Det är bara det att svenskar på 2000-talet så sällan ser religiösa uttryck om inte Jehovas vittnen knackar på dörren. Det blir lätt att man ”ser sekter mitt på ljusa dagen”. Ändå har det bara gått en generation sedan man sjöng ”Ovan där” i farmors och farfars missionshus. En technogudstjänst kan vara helt ofarlig för deltagarna.