Det som kallas årets fattigaste vecka – veckan före januarilönen – är i år ovanligt knaper. Röster höjs för att stat, regioner och kommuner på olika sätt ska underlätta för oss. Men det egna ansvaret får inte slarvas bort. De allra flesta av oss borde kunna ha en liten buffert för kärvare tider, betala in våra räkningar i tid, skaffa jobb och tak över huvudet.
I veckan rapporterade UNT (18/1) om hur Knivsta och Östhammar hanterar skulder som invånarna kan ha till kommunen. Ska man få skjuta fram sina betalningar? Även om man redan har en skuld till kommunen? Östhammar säger ja till det sistnämnda, medan Knivsta säger nej. På frågan om varför Knivsta inte har samma regler som Östhammar svarar Dan-Erik Pettersson, ekonomichef i Knivsta kommun, att "vi är rädda för skuldfällan och att vi sätter människor i en sämre situation senare".
Det är mycket riktigt svårt att tro att personer som redan har en historik av att inte betala räkningarna till kommunen, skulle göra det bara de fick uppskjuten deadline. Dessa kommuninvånare skulle troligtvis bli bättre hjälpta av förslagsvis Konsument Uppsala, där Knivstabor kan få kostnadsfri budget- och skuldrådgivning. Hur hamnade man i skulder och hur kan man ta sig ur situationen?
Alla kan hamna i ekonomisk knipa. Utgångspunkten måste dock vara att myndiga personer i regel kan – eller åtminstone kommer att kunna – ta ansvar för den egna ekonomin och situationen.
Ibland uppstår svåra avväganden om var kommunernas och enskildas ansvar går, särskilt om det upplevs att en del invånare får särbehandling. 2016 infördes bosättningslagen, varpå landets kommuner fick ta emot och erbjuda bostäder åt nyanlända som fått uppehållstillstånd. Men eftersom lagen inte preciserade hur länge en kommun är ansvarig för de nyanländas boende uppstod frågetecken efter den tvååriga etableringsfasen, den period som nyanlända får etableringsersättning från Migrationsverket.
Skulle man förvänta sig att nyanlända hade ordnat med eget boende då, eller förlänga kontrakten? I Uppsala medgav Erik Pelling (S) att det är en svår fråga eftersom "det finns många som har det bekymmersamt på bostadsmarknaden", medan Miljöpartiets Maria Gardfjell inte såg någon orättvisa i att kontrakten skulle övergå i nya kontrakt (UNT, 14/3 2018). Frågan debatterades i flera kommuner. Att det inte går att ställa lika höga krav på nyanlända från dag ett är en sak. Men efter två år? Fem år? Tio år?
I den politiska debatten hör man numera sällan begrepp som arbetslinjen, vikten av att spara för tuffa tider och att flit ska löna sig. Nyligen krävde till exempel studentorganisationer i Uppsala, Göteborg och Stockholm att studerande ska kunna ta ut en månads fullt studiemedel, per studieår, för att vara lediga (SvD, 7/1). Men som både Liberala ungdoms- och studentförbundet skrev i en replik: "Sverige har jämfört med andra ett mycket generöst system för studiestöd och stödet är historiskt högt, även justerat för inflationen". Vi har kostnadsfri högre utbildning och får studiemedel. Det kan vi ha tack vare att medmänniskor jobbar och sliter och betalar in skatt.
Beslutsfattare som lever i föreställningen att det bara är att dela ut stöd och förmåner riskerar baksmälla.
Fråga därför inte bara varför kommuner och politiker inte ger mer. Fråga även om det riskerar att slå orättvist mot andra grupper och om en del "hjälp" riskerar stjälpa mer än hjälpa.