Häromdagen höll Liberalerna i Uppsala ett öppet seminarium om migrationspolitiken. Vad är ett liberalt svar på invandringen, helt öppna gränser eller fler regler och krav? Och hur värnas asylrätten bäst?
Som barn till politiska flyktingar har jag svårt att sätta ord på hur mycket jag uppskattar det öppna, demokratiska och fria Sverige. När min familj kom till Uppsala 1985 fick vi snabbt besked om uppehållstillstånd och kunde påbörja en ny tillvaro i trygghet. Som liberal är det dessutom lätt att falla för idén om fri rörlighet. Vi väljer inte var vi råkar födas. Om människor dessutom försörjer sig är det svårt att över huvud taget se migration som ett problem.
Men diskussionen hos Liberalerna komplicerade migrationspolitiken på ett välbehövligt, om än stundtals jobbigt, sätt. I panelen satt Eva Edwardsson, hovrättsråd på Svea hovrätt och tidigare domare i Migrationsöverdomstolen, Benny Lindholm som är assessor på kammarrätten i Stockholm och Anders Wallin från en advokatbyrå i Uppsala. Samtliga tre är Liberaler med stort L. Men medan Lindholm och Wallin gav uttryck för liknande utgångspunkter, till exempel försvarade de den så kallade gymnasieamnestin för ensamkommande, problematiserade Edwardsson våra nuvarande system.
Edwardssons erfarenhet om hur våra regler för arbetskraftsinvandring fungerar är inte den bästa: ”Jag ser hur mycket det missbrukas”. Det blir ett enkelt sätt att söka uppehållstillstånd även om man saknar asylskäl. På grund av sekretesslagstiftning mellan myndigheter har det dessutom varit svårt att upptäcka eventuellt fusk som delvis svarta löner. När anhöriga till arbetskraftsinvandrare har rätt till försörjningsstöd, vård och mycket annat kompliceras genast frågan om ”egenförsörjning”. EU:s arbetskraftsinvandringsregler, för att inte tala om länder som USA och Kanada, ställer hårdare krav.
När vi tidigare inte hade studieavgifter för utländska studenter sökte sig många hit från hela världen. Edwardsson berättade om hur Uppsala universitet upptäckte att det fanns förmedlare i Kina som sålde studieplatser på universitetet för 200 000 kronor. Så utnyttjas generösa system, och vi kan inte begära att våra skattebetalare ska betala för det, sa hon.
Det är lätt att hålla med om. Det ligger också mycket i att den som vill värna asylrätten behöver se riskerna med att den kan urholkas. Lindholm påpekade att asylrätten inte är ”till för att utjämna världens orättvisor”. Det finns många människor som har det svårt i världen, som saknar tillgång till skola och vård. Men asylrätten syftar alltså inte till att jämna ut dessa skillnader.
Fri invandring är en fullt legitim åsikt att ha – om man accepterar en liten stat snarare än en välfärdsstat. Då är det precis som tidigare statsminister moderaten Fredrik Reinfeldt sa, i en intervju för några år sedan, att Sverige har ”oändliga fält och skogar”. Plats finns det gott om.
Lika enkla är svaren inte i kommunerna. Exempelvis beror kraftigt ökade kostnader för socialbidrag framför allt på, som Liberalernas kommunalråd Mohamad Hassan säger, att ”Uppsala tagit emot ganska många flyktingar” (Unt, 27/9). Den som vill att många ska få komma – en fullt rimlig hållning - bör också ha en plan för hur dessa kostnader ska minska.
I våras tillsattes en parlamentarisk migrationsutredning med riksdagspartierna representerade. Under nästa år ska utredningsförslagen presenteras. Det är utmärkt att liberala partier söker svar bortom ”stäng gränserna” och ogenomtänkt blåögdhet. Här behövs ett stort hjärta, men också hjärna.