Nationalekonomen Assar Lindbeck har gått bort, nittio år gammal. Han var ett unikum i Sverige, inte bara genom att nästan alltid ha rätt, utan också få rätt.
Mest känd är kanske Lindbeckkommissionen, som 1993 presenterade 113 punkter för att ta Sverige ur den ekonomiska krisen. Nästan alla förslag har genomförts. Utan denna kursändring bort från massarbetslöshet, inflation, bankkrascher och exploderande offentliga underskott hade vi varit ungefär där Libanon är i dag.
Men Assars insatser är många fler än så. I över sextio år var han en länk mellan forskning och politik – självständig, produktiv, briljant, generös, obekväm. Hans långa vänskap med Olof Palme tog slut valåret 1976, då Socialdemokraterna förlorade makten efter 44 år. Tillsammans med Astrid Lindgren – Pomperipossa och hennes 102-procentiga skatt – var Assar Lindbeck främsta orsaken till maktskiftet, genom sin sågning av löntagarfonderna.
Han skrev att ”fonderna skulle bli en ekonomisk maktkoloss utan motsvarighet i något demokratiskt land”. Här gick alltså gränsen för Assar, även om han var född och uppvuxen inom arbetarrörelsen, lojal mot välfärdsstaten som han kallade ”civilisationens höjdpunkt”.
Av fondsocialismen blev det inte mycket. Tvärtom har vi fått ett näringsliv och en köpkraft man bara kunde drömma om 1976. För att inte tala om valfrihet och offentlig service.
Dock återstår som bekant vissa problem att lösa. Ett av dem är bostadsmarknaden och dess växande klyftor. När det gäller hyresregleringar var Assar en ropande röst i öknen:
”Svensk bostadspolitik är en sjuttio år lång katastrof.”
”Näst efter bombningar är hyresregleringar det säkraste sättet att förstöra en stad.”
Hans viktigaste forskning kretsade krig frågor om insiders och outsiders. Det är perspektiv som nästan fallit bort idag, när vi hanterar en akut pandemi och den politiska debatten i övrigt är fixerad vid invandring och brottslighet.
Konceptet med Lindbeckkommissionen 1992-93 visade sig extremt lyckat, att konsultera expertisen om ett sammanhängande reformprogram. ”Ekonomi är att välja”, sade Assar Lindbeck, med en gliring åt Olof Palmes ”Politik är att vilja”.
Vad väljer vi idag? Moderaterna vill ha en Lindbeckkommission om integration, och larmar dagligen om kopplingen mellan invandring och våld.
Visst, så kan man prioritera. Men man kan också notera att Sverige har trettio procents ungdomsarbetslöshet, och att i princip alla våldsbrott begås av män. Varför inte en Outsider-kommission, eller en Mans-kommission?