I en klassisk teckning, ”Lotsen lämnar fartyget”, är von Bismarck på väg nerför lejdaren. Den kan nu kopieras med Angela Merkel inritad på hans plats. (Kejsar Wilhelm II vid relingen måste förstås först raderas.)
Att leda Tyskland i sexton år genom flera kriser kräver en hel del maktvilja men minst lika mycket psykisk som fysisk uthållighet. Merkels lugn i stormande böljor räddade EU under den långvariga ekonomiska kris som följde åren efter 2008. Men dess följder var fortfarande tydliga i Italien då statsskulden blev ohanterlig när Covid 19 slog till.
Hennes reaktion inför flyktingvågen 2015 var anständig och moralisk men överlevde inte den politiska verklighet i vilken EU nu förstärker de yttre murarna. Den växande nationalismen innanför dessa manifesterades med Brexit och har blivit ett hot mot demokrati och unionens grundläggande värderingar.
Hennes största minus är hur Tysklands energipolitik utformades under hennes ledning. Beslutet att avveckla kolet var oundvikligt och borde helst ha gått fortare än vad som skett och sker. Beslutet att samtidigt snabbavveckla kärnkraften, som svarade för 25 procent av Tysklands energiförbrukning, var förhastat och de fulla konsekvenserna ser vi först nu. Kärnkraftmotståndet i tysk politik var starkt och växte efter Fukushimakatastrofen i Japan till stormstyrka. Rädslan för en väljarflykt, en optimistisk framtida inteckning i den ryska gasen och dess möjligheter att spela en avgörande roll för energiförsörjningen, ledde till att åtta redan stoppade kärnkraftverk avvecklades direkt och övriga gavs ett slutdatum 2022. De säkerhetspolitiska konsekvenserna av ännu en rysk gasledning beaktades föga och heller inte den skrämmande politiska utvecklingen i Ryssland under Putin.
Skulden för anfallet mot Sovjetunionen 1941 är en av flera underströmmar i tysk politik, tidigt förstärkt av Willy Brandts vilja till dialog och försoning. Den komplicerade relationen med DDR, där Merkel föddes, och dess beroende av och samexistens med Sovjet påverkar ännu det återförenade Tyskland.
USA:s hot om sanktioner mot Tyskland ifall den nya ryska gasledningen skulle byggas färdig var aldrig trovärdigt. Den pågående energikrisen visar med obarmhärtig tydlighet att Tyskland saknar valmöjligheter. Enbart en ny stor regeringskoalition mellan CDU och Socialdemokraterna skulle kunna hejda kärnkraftsavvecklingen. Men det är politiskt högst osannolikt och redan för sent. Nord Stream 2 måste öppnas och tyska euros kommer att säkra Putins maktinnehav under många år framöver.