På dagen ett år efter valdagen, måndagen den 11 september, samlas de 81 ledamöterna i Uppsala kommunfullmäktige för höstens första möte. Ett av ärendena är ett nytt samarbetsavtal med regionen om spårvägen, där nästa steg blir ytterligare ett avtal om etablering och drift av spårvagnar i Uppsala. Det var det ingen som trodde i början av oktober förra hösten.
De rödgröna gjorde ett bra val men det räckte inte hela vägen. Det var upplagt för maktskifte efter att Liberalerna lämnat mittensamarbetet och sedan också svängt om spårvägen. Resultatet blev en säker majoritet för borgerligt styre i Uppsala 2022-2026. Nykomlingen Utvecklingspartiet Demokraterna (UP) var ett osäkert kort på många sätt, men inte i att man lutade till höger politiskt. Och verkligen inte i fråga om spårvägen som man gått till val på att stoppa.
Moderaten Therez Almerfors hade kanske redan beställt visitkort med KSO, kommunstyrelsens ordförande, när bomben briserade. För visst var det en riktig skräll som helt saknade den (förvisso haltande) logik som präglat nationella januariavtal och decemberöverenskommelser. Erik Pelling (S) och Stefan Hanna (UP) kallade till pressträff 12 oktober och meddelade att de var överens om ett avtal. Hur? Vad?!
Pelling säkrade makten med UP:s två mandat. För att stödja en rödgrön politik fick Hanna fina poster i kommunstyrelsen och som ordförande i Stadshuskoncernen. Dessutom utlovades UP ett ”omtag” av översiktsplanen för den nya stadsdelen Sydöstra staden. Den alltför uppenbart skiljande frågan om spårvägen löstes ut genom ett löfte om en folkomröstning under 2023.
Elva månader senare verkar det som om Stefan Hanna förlorat det mesta av vad han lovat sina väljare. Redan i februari kom man till insikt om idén om att folkomrösta om spårväg var sällsynt usel. Regionen hade syrligt påpekat att de kommunala krumbukterna drog ut för mycket på tiden, att det var dags att börja beställa depåer och spårvagnar snart, om det nu är spårväg man ska ha och om man ska kunna få det statliga stöd man räknat med. Syrligt, som sagt.
Inga problem, enligt Hanna, som menade att folkomröstningen i stället ska handla om ”Uppsalas utveckling som helhet”. I onsdags ”preciserades” frågan till att handla om byggandet i kransorter längs järnvägsspåren.
Handlade allt bara om en politikers personliga vinning, om fina poster? Tillbaka till pressträffen 12 oktober: ”Människor i partiet fortsätter att skapa konflikter”, sade Hanna (om C). ”De har ingen sådan erfarenhet av att styra tidigare” (om hela alliansen). Men Stefan Hanna sade också att han inte litade på L:s ståndpunkt om spårväg. ”L har svajat rätt hyfsat genom åren, jag litar inte på att de levererar”.
I slutet av maj kom beskedet från Liberalerna. L svänger och säger ja till spårvagnar för att ”bryta dödläget”. Slutsatsen blir att Stefan Hanna visst söker makt och inflytande samt har en gås oplockad med forna allianskolleger. Men han är också en slipad politiker som insåg att det nog inte skulle gå att stoppa spårvägen, planerna hade gått för långt. Han vinner och han förlorar, men den stora vinnaren är ännu en gång socialdemokraten Erik Pelling.
Oppositionspartierna tycker att detta är grymt orättvist. Ett ”ohållbart minoritetsstyre”, skriver Jonas Segersam (KD) i sin motion om ett extraval till våren. Motionen kommer förstås att avslås. Den som har makten bestämmer.
Rättvist eller ej, två Uppsalaval i rad har avgjorts efter förhandlingar med starka inslag av personliga kopplingar. Det lär bli jämnt även 2026 och det vore verkligen naivt att bara förlita sig på det politiska sakinnehållet.