De senaste 20 åren har Uppsala styre varit omväxlande rödgrönt, borgerligt eller, som föregående mandatperiod, blocköverskridande. För hårt prövade rektorer och lärare har det spelat mindre roll, skolan har ständigt varit på undantag. I valrörelse efter valrörelse har det lovats både det ena och det andra, men i praktiken har det nästan alltid slutat med ytterst magra uppräkningar av skolans resurser.
Detta förklarar både varför läget nu är så illa i kommunen och varför det inte går att lösa på kort tid med vare sig omprioriteringar eller resurstillskott, oavsett vad vissa av Uppsalas politiker sagt de senaste dagarna.
Redan i höstas varnade rektorer för att de inte hade resurser nog att lära barnen det de var skyldiga till enligt lag. Sedan kom krisen.
De rödgrönas motdrag var ett brott mot traditionen att hålla hårt i utbildningsplånboken. Den skolsatsning som genomförs under 2023 är historiskt stor. I alla andra lägen skulle en ökning av grundbeloppet till grundskolan med 6,6 procent (efter ”effektiviseringar”) uppfattas som en jättesatsning.
Det hade inte heller varit möjligt att avsätta särskilt mycket mer resurser till skolan, som förutsättningarna för kommunen ser ut. Det finns ingen luft i den kommunala ekonomin, inget manöverutrymme.
Men rekordsatsningen räcker inte. När inflationen rusar, ökar skolornas kostnader med betydligt mer än 6,6 procent. Dessutom är fallhöjden låg. Uppsala kommun har som sagt under lång tid, oavsett politisk majoritet, snålat med resurstilldelningen. Man har närmast underfinansierat skolorna. Som en följd av det var läget ansträngt redan innan kostnadskrisen var ett faktum. Uppsalas skolor gick in i 2023 med dåliga förutsättningar.
Tyvärr innebär det att nedskärningar är ofrånkomliga. De pengar som föräldrar, lärare och rektorer ropar efter finns helt enkelt inte. Det är knappast ett alternativ att till exempel skära ner i äldreomsorgen för att ytterligare staga upp skolan. Den kommunala kassan räcker bara till så mycket.
Varken Liberalernas nya uppgörelse med det rödgröna styret eller torsdagens besked (UNT 8/6) om tio miljoner extra till lågstadiet förändrar egentligen nuläget. De slopade ”effektiviseringar” som utlovas i överenskommelsen kommer först nästa år, och även om de blir av säger det varken bu eller bä om hur mycket mer pengar skolan kommer att få nästa år (vilket är det som spelar någon roll).
De tio miljonerna till lågstadiet kommer förstås att ge viss lindring, även om utbildningsnämndens ordförande Eva Christiernin nog hoppas på för mycket om hon, som hon säger till UNT, tror att det ska räcka till 30 nya (speciallärar-)tjänster.
Föräldrar, elever, lärare och rektorer har all rätt att vara upprörda. Det är också rätt att rikta ilskan mot samtliga partier i fullmäktige. Erik Pelling och hans rödgröna styre ska dock inte skyllas för att ha gjort för lite för skolan i budgeten för 2023. Däremot ska han och hans samarbetspartier skyllas för allt de inte gjorde för skolan mellan 2014 och 2022. Detsamma gäller för vad alliansen inte åstadkom under sina åtta år vid makten.
Trots relativt hög skatt har Uppsalas skiftande majoriteter misslyckats med att ge tillräckligt stöd till skolan. Det går tyvärr inte att göra ogjort – och det är Uppsalas elever som får betala priset för partiernas oförmåga att prioritera.
Det finns ingen mirakelkur. Årets ”rekordsatsning” måste följas av fler ”rekordsatsningar” kommande år. Frågan är bara om Uppsalas styre orkar och vågar.