Offentlig sektor. Begreppet måste vara nedärvt från den socialdemokratiska eran. Anslagstavlan kommer för mig, som började sändas i svensk tv 1969. Jingeln en kort, framvisslad musikslinga. En slängig man, en streckgubbe, släntrar in och på Anslagstavlan sätter han upp lappar med information från det Offentliga. Från staten, landstingen och kommunerna.
Sånt vi medborgare behöver veta. Längre än såhär gick det nog inte att komma från allt vad drama kunde heta. Även om slutklämmen var, så minns jag det från min barndom, att lapparna blåste bort.
Ändå rymmer den offentliga sektorn sprängstoff nog för att fylla både Netflix och HBO. För inom dess många väggar, bakom fasader där det står Region Uppsala eller Borlänge Kommunhus, styrs Sverige. Kommunstyrelser och Region-dito, fullmäktigeförsamlingar och mängder med nämnder, vad är de annat än arenor för partiernas maktspel och för beslutsfattande som får genomgripande konsekvenser för det moderna samhället. Tänk på att ungdomsskolan och äldreomsorgen är kommunalt styrda, och sjukvården regionernas ansvar.
Politiskt valda är, till och med mer på regional och kommunal nivå än nationellt, alltså beslutsfattare, även om många inte är det på heltid. Ofta tänker vi på förtroendevalda mest som ”representanter” för åsikter eller identiteter. Men i samspel eller motspel med höga tjänstemän beslutar och styr dessa via sina partier.
Demokratin tilldelar dem den makten, så ser vårt politiska system ut. I ett land som Sverige hänger den offentliga sektorns styrning därför i stor utsträckning på att partierna förmår rekrytera begåvade, upplysta och insiktsfulla personer. Om och om igen, över år och över decennier.
Inte enbart, för tjänstemännen har också makt om än informell. Och de ute på ”golvet”, lärarna, rektorerna, läkarna, professionerna med andra ord, kan också påverka om än betydligt mindre än de borde kunna. Men personerna som fyller partierna med ett innehåll, de som blir våra beslutsfattare, är helt centrala. Håller de inte måttet, hur ”representativa” de än är, så hjälper inga regelsystem i världen.
Rekryteringen in i politiken är alltså en av de mest avgörande faktorerna i en demokrati. Och om den och dess förändrade förutsättningar vet vi alltför litet. Nu talas alltmer om systemfel. Coronakommissionen nämner i sin kritiska uppgörelse djupgående problem som funnits sedan länge. Är elefanten i rummet, den som ingen nämner men många anar, partiernas makt och deras tilltagande oförmåga att på ett upplyst sätt utöva den?