Alla som döms för brott i Sverige hamnar i polisens belastningsregister. Hur länge man blir kvar där beror på brottets svårhetsgrad, men som huvudregel rensas uppgifterna efter fem eller tio år. Den som förekommer i belastningsregistret är utesluten från att söka vissa tjänster inom offentlig sektor, exempelvis inom försvaret och polisen. Inom andra myndigheter blir det väsentligt svårare att få jobb även om man inte förhåller sig kategoriskt.

Att stater kan föra register över kriminella gärningar fyller förstås en viktig funktion - någon som begått ett brott i närtid är inte lämplig för säkerhetsklassade befattningar, lika lite som den som begått sexuella övergrepp mot barn är lämplig att få anställning som förskollärare. Att sådant ska kunna stävjas är helt okontroversiellt, men samtidigt bör den enskilde som begått brott få sitt intresse av integritet beaktat och en möjlig väg att gå vidare utan att förbli stämplad som brottslig.

Av integritetshänsyn kan belastningsregistret inte kommas åt av vem som helst. Som enskild kan man endast komma åt uppgifter om sig själv, och endast en handfull myndigheter har obegränsad tillgång till registret. Men eftersom domar i domstol däremot är offentliga finns det en enkel väg runt detta - något som kommersiella databaser i form av Lexbase och Mr Koll utnyttjar. I praktiken har alltså belastningsregistret blivit tillgängligt bara några tangenttryck bort för vem som helst.

Databaserna har gjort konsekvenserna påtagligt värre för alla som begått brott. När det gäller människor som begått lindrigare former av brott är uthängningen på sajterna för det mesta ett betydligt värre straff än eventuella dagsböter. Tidigare var det en ganska omständig process att få tag i belastningsregistret, vilket gjorde att det bara utnyttjades när det ansågs som absolut nödvändigt. Numera är uppgifterna bara en sökning på Google borta - och samtycke från arbetssökanden behövs inte.

För att hindra stävja databasernas möjlighet att bedriva den typen av verksamheten krävs ändringar i grundlagen. Något som regeringen också har lagt fram förslag på. Det senaste förslaget, som lades fram under den föregående mandatperioden, sköts dock i sank redan innan den första omröstningen efter intensiv opinionsbildning från branschen. Ett nytt lagförslag har under innevarande mandatperiod gått ut på remiss, men dess framtid tycks oklar. Mycket talar för att svenskars brottsbelastningar kommer förbli öppna på webben inom överskådlig tid.

I ljuset av det är det anmärkningsvärt att regeringen fortsätter att vilja kriminalisera rena bagateller. I våras lades det fram en proposition om att ringa nedskräpning inte längre ska vara förenat med straffrihet. Fängelse kommer till och med vara på straffskalan. Snart kommer du alltså riskera uthängning på nätet som brottsling för att du har fimpat på marken. Nyligen uppmärksammat är också att de som åker två på en elsparkcykel också döms för brott, och således kan hängas ut.

Det finns en rad mycket mindre ingripande politiska åtgärder än kriminalisering för att komma tillrätta med den typen av ordningsstörningar. Exempelvis sanktionsavgifter som är påföljden vid exempelvis felparkering. Ändå envisas politikerna med att slå på den stora trumman med kriminaliseringsverktyget med följden att människor blir oproportionerligt bestraffade. Att kunna förstå den typen av grundläggande samband är det minsta man borde kunna förvänta sig av de folkvalda.