”Är du orolig för någon som uttrycker hat och extrema åsikter”, var frågan. Det var Rädda Barnen som informerade om ”Orostelefonen för radikalisering”. Den gjorde mig något orolig.
Texten på affischen var nämligen inte så tydlig med vilket slags ”extrema åsikter” som det handlade om. Den varnar för ”barn och unga som förändrats” eller som har ”börjat uttrycka sig på ett sätt som är nytt och problematiskt”. Det är en formulering som är lätt att göra sig lustig över. Men Rädda Barnen menar allvar, och syftet är väl gott? De vill ju fånga upp ungdomar som ”radikaliseras”.
Rädda Barnens orostelefon drivs i samarbete med Center mot våldsbejakande extremism – som i sin tur ligger under Brottsförebyggande rådet. Det är en statligt finansierad verksamhet som drivs via en frivilligorganisation. Det sägs inte på affischen. Men vad menas då med extrema åsikter? Det är en viktig fråga.
Klumpigt genomförda kampanjer mot till exempel rasism har visats sig kunna få helt motsatta effekter. Oron stillas tyvärr inte av att besöka Orostelefonens webbsida. Som exempel på hur orostelefonen används så beskrivs föräldrar som ”uppger att deras barn anammat rasistiska eller extrema åsikter.” Men konkretionen saknas och skaver eftersom just betydelsen av begreppet ”rasism” har under de senaste åren både breddats och missbrukats alltmer.
Ungefär samtidigt som Rädda Barnen-affischen dök upp så presenterade Delegationen för migrationsstudier (Delmi), i samarbete med Vetenskapsrådet (båda är statligt finansierade), rapporten ”Interaktiv rasism på internet, i pressen och politiken”. Där anges det under rubriken ”Normalisering av rasism och främlingsfientlighet” hur ”främlingsfientliga och rasistiska element normaliseras av etablerade aktörer i offentligheten.”
Här nämns Svenska Dagbladet och Göteborgsposten som särskilt viktiga källor till att populismen breder ut sig. Några av deras ledarskribenter ut som källor till rasism och främlingsfientlighet. Så Delmi-rapporten ger ett tydligt svar på frågan om vad som kan anses vara ”extrema åsikter” och rasism.
Tyvärr lossnade här demokratins grundbultar så hela idén om tanke- och yttrandefrihet for ut genom fönstret. Bland annat har Tove Lifvendahl (SvD) och Jens Runnberg (DN) blottat Delmi-rapportens empiriska felaktigheter och principiella övertramp. Men räcker det för att försvara mediernas frihet? Vilka aktörer i det av demokratiforskarna omhuldade civilsamhället håller emot när statligt finansierade aktörer vänder sig mot press- och yttrandefriheten? Knappast de som gjort sig beroende av statligt stöd för sin verksamhet och som löst varnar för ”extrema åsikter”.