Kriget i Ukraina har lyft fram Turkiets roll som portvakt över förbindelserna mellan Medelhavet och Svarta havet. President Erdoğan utnyttjar läget, som medlare mellan Ryssland och dess omvärld, men också in- och utrikespolitiskt med spelet kring Sveriges Nato-medlemskap och med krav på leverans av amerikanska stridsflygplan. Nu senast även som en islamisk förkämpe i koranbränningarnas rökmoln.
Rättegångarna mot Trump och redan pågående presidentvalskampanj lamslår amerikansk politik och läget blir nog bara värre. Men utrikespolitiken förändras bara om Trump verkligen blir president. Innan dess tror jag att vårt medlemskap i Nato är klart och jag gissar att Erdoğan får sina F16–plan. Oron kring vårt medlemskap är obefogad och när den paras med en ovana att utrikesförhandla med en basarföreståndare blir resultatet inte så bra.
Premisserna är följande: De strategiska förhållanden, som direkt berör USA:s försvar av den egna nationen, är i vår del av världen koncentrerade till Nordkalotten. Det berör den ryska atomubåtsbasen i Murmansk men i stort kontrollen över Arktis, allt viktigare i miljöförändringarnas spår.
Vid en allvarlig konflikt är innehav av Nordnorge och norra Finland av stor betydelse för USA men kanske än mer för Ryssland. USA måste ovillkorligen ha tillgång till svenskt territorium för att kunna försvara Nordkalotten, både i luften och på marken. Det är närmast otänkbart att inte hela Finland dras in i en sådan konflikt. Därmed kommer varje krig om Nordkalotten att även beröra hela Östersjöområdet.
I Helsingfors har man länge förstått detta och kriget i Ukraina ledde till att man agerade och sökte Natomedlemskap. För Natos del kräver försvaret av Finland tillgång till svenska hamnar, järnvägar och vägnät. Baltikum måste luftförsvaras från flygbaser i Sverige. Ska Nato behärska sjövägarna på Östersjön och kunna underhålla krigsförband i Finland och i Baltikum, då måste Bornholm, Gotland och även Åland innehas.
Man kan därför frestas att påstå att Sverige är viktigare för Nato än vice versa. Det är sant i den meningen att vi mer borde våga lita på att USA och Nato tar ansvar för vårt medlemskap. Däremot är det omöjligt för oss att nu överleva som en alliansfri och isolerad ö. På sikt skulle vi därmed vara ett närmast givet anfallsmål för ett återupprustat Ryssland. Nato skulle då tvingas hantera oss som ett nytt nordeuropeiskt Ukraina, där all hjälp måste kalibreras mot risken för ett kärnvapenkrig.
Så även om svaret dröjer ska vi inte lägga på luren. Det kommer!