Den ungerske premiärministern Viktor Orbáns tal till nationen i februari i år är ett bestialiskt aktstycke. De ord som betyder något är inte så många men skrämmande, iskallt tydliga när alla verbala girlanger och innehållsmässig tomhet sopats undan.
Han medger att Ryssland har angripit Ukraina, men säger sedan att detta inte är ett krig mellan nationer utan en konflikt mellan två slaviska broderfolk. Tyskland, som var en förnuftig nation och som jämte Frankrike förhandlade fram Minskavtalet 2015, sänder nu stridsvagnar över Ukrainas jord mot den ryska gränsen.
Kanske ”finns de gamla kartorna fortfarande på plats.” Inte ett ord om att Ryssland flagrant har brutit mot det avtal han här lovordar. Inte heller om att en vapenvila nu, utan en reell fred, innebär att Ryssland behåller det man erövrat och att Ukrainas framtid som en fri nation sannolikt hamnar i Putins händer.
Det onda i Orbáns värld finns i Bryssel, inte i Moskva. Till en del även hos finansmannen George Soros. Han prisar sina republikanska vänner i USA och säger ”och i form av Donald Trump anlände vänliga undsättningsstyrkor, lyckligtvis inte här utan i Washington” (min översättning från engelska). Meningens otydlighet är säkert avsiktlig, men det är svårt att inte tyda detta som att en valförlust för Orbán kommer att mötas med våld.
Jag lever i tron att förhandlingar om Tidöavtalet mellan regeringen och Sverigedemokraterna lämnade utrikespolitiken utanför både kvällsdrinkar och diskussioner. När vår Nato-anslutning väl är i hamn borde vårt ställningstagande bli klarare, även hos utrikesdepartementet.
Ungerns fortgående förvandling till en korrupt diktatur, dess starkt ökande handel med Ryssland och stöd för Putins skoningslösa angrepp på Ukraina måste upphöra. Även Jimmie Åkesson bör fösas ut ur Tidöavtalets värmestuga och tvingas ta konkret ställning till Ungerns agerande och till det egna partiets fortsatta inre liv. Ett liv utan dess allra mest högerradikala och odemokratiska krafter.
Vi är mitt i en ödesstund för Europa. Ett Ungern med vetorätt i viktiga frågor kan inte längre tillåtas att undergräva vår enighet. EU:s sammansättning och beslutsprocess hindrar en Churchill att träda fram och ta hand om rodret. Dessutom tycks Storbritannien behöva honom väl så mycket.
Vi får nöja oss med Ursula von der Leyen, som för en ytlig betraktare är en stark och samlande kraft som av allt att döma växer med uppgiften. När luftvarningssirenerna ljuder över Kiev tvekar hon inte att fara dit och där personifiera vårt stöd till Ukraina.