Från 1917 till 1920 stred Ukraina mot ryska bolsjeviker i det utdragna krig för självständighet som man till slut förlorade. Finland, Estland, Lettland och Litauen lyckades besegra de ryska revolutionärerna, och blev därigenom suveräna statsbildningar under mellankrigstiden. Ukraina fick i stället underkasta sig att vara del i det Sovjetunionen som bildades 1922. Men den starka ukrainska nationalismen ställde till det för Moskva, från början och under alla de decennier som följde. Ukraina var en republik man höll ögonen på.
Jag känner såväl igen den ryska statsledningens retorik. Man säger: Ukraina och Ryssland är intimt sammanbundna, de föddes i samma medeltida statsbildning Kiev Rus (nuvarande Kyiv, Ukrainas vackra huvudstad), och har framlevt sin grannexistens som ”storebror och lillebror”. Inte är det, och har aldrig varit, sant. Det har aldrig varit en ömsesidigt delad bild, utan bara maktspråk. Med den starkes rätt definierar Ryssland relationen genom sina verbala – och kanske inom en snar framtid militära – handlingar. Ryssland är inte, och har inte varit, en god granne utan en ond.
Putin sitter i toppen på en rysk maktpyramid som byggt ihop politiska, ekonomiska och mediala resurser. Den makten måste han försvara. Det finns ingen plats för genuin folklig opinion och varje tendens i en riktning mot demokrati och deltagande trycks brutalt tillbaka. I Ryssland, men också i närområdet.
Se på vad som hände i Belarus, i Kazachstan – och i Ukraina. Ukraina är en annan civilisation är Ryssland. Icke-aggressiv, pluralistisk och med betydligt större respekt för den enskilda, för individualism och människovärde. Skulle Ukraina bli ett än mer öppet samhälle är det farligt för maktpyramidens Ryssland.
Just nu undrar jag hur min kollega och vän Sergiy känner sig. Sergiy som varit gästforskare här på Uppsala universitet många gånger, och som trots politisk besvikelse älskar sitt Ukraina, sitt Kyiv. Hur Tetiana som undervisar på Ukrainas bästa universitet Kyiv-Mohyla, klarar det här. Hon, som har halva sin släkt i Ryssland och inte kunnat tala med dem på fem år.
Och jag undrar när jag får skaka in i en taxi till Kyivs magnifika centrum, se Dniprs flodbäddar breda ut sig och ljusen från denna 5-miljonerstad glimma i kvällen som sänker sig. Jag önskar att omvärlden kunde hjälpa Ukraina att flytta. Men olyckan av att ha en ond granne är och förblir ofrånkomlig. Då behöver Ukraina vänner som visar respekt. Även när det kostar på, på riktigt.