Vid årsskiftet läggs myndigheten Delegationen mot segregation (Delmos) ner – och lär bli saknad av få. Inte för att det är något fel på uppdragsbeskrivningen "att bidra till att minska och motverka segregation" som det uttrycks på myndighetens hemsida.
Men att ha fina målsättningar och formuleringar säger som bekant inget om hur väl man lyckas. En stor del av myndighetens uppdrag har varit att dela ut statsstöd till kommuner, regioner, stiftelser och föreningar. Expressen avslöjade härom året att Delmos beviljade nästan en miljon kronor till ett projekt för att ”främja den demokratiska delaktigheten i Rosengård” som drevs av en förening som hyllat terror och antisemitism (Expressen, 28/9 2020).
Det framgick då att Delmos inte gör egna kontroller av involverade föreningar. Som terrorforskaren Magnus Ranstorp sade till Expressen: "Är man en myndighet som inte har kontrollmekanismerna på plats så ska man heller inte dela ut några pengar".
Svårare än så borde det inte vara. Ändå har just integrationspolitiken i decennier präglats av projekt, symbolpolitik och förhoppningar. Efter 1990-talets ”Blommanpengarna” kom ”Storstadssatsningen”, som i sin tur har följts av diverse satsningar. Projektpolitiken har förvisso kunnat ge sysselsättning till integrationsstrateger och andra involverade, men någon vidare effekt på segregationen har den knappast haft.
Själva idén att det för segregerade bostadsområden eller för invandrare skulle behövas en särskild politik är ett feltänk. Människor i förorter behöver som alla andra fungerande skolor, lag och ordning, arbeten och en fungerande kollektivtrafik. Om kriminella gäng tagit över behövs poliser, kameror och ett fungerande vittnesskydd, inte föreningsbidrag till höger och vänster. Och är man arbetslös behöver man förstås ett jobb, inte ett integrationsprojekt.
Redan i fjol stod det mer eller mindre klart att Delmos, som funnits sedan 2018, skulle läggas ner (Publikt, 7/12 2021). Moderaterna har sedan länge varit tveksamma till myndigheten och efter att Januariavtalet hade fallit sade Liberalernas företrädare i arbetsmarknadsutskottet att "Vi kommer inte att agera för att rädda Delmos". Integrationsverket, som lades ner under alliansregeringen 2007, överlevde inte heller i särskilt många år.
Det är svårt att se vad en myndighet skulle kunna göra för att bryta segregationen. När myndigheter dessutom pytsar ut miljoner utan att ha koll på vad de går till, är risken stor att man snarare än bekämpar segregationen stärker den.