Utfallet kan bara bli ett enda, ytterligare sju år vid makten för den enväldige presidenten Bashar al-Assad. Trots det är hans regering noga med formerna, på ett sätt som kan vara svårt att förstå för oss som har turen att leva i en demokrati. Assad har nu styrt Syrien i mer än tjugo år. Före honom leddes landet av hans far, Hafez, i trettio år. Valen har varit noga regisserade tillställningar där far och son vunnit med 97-99 procent av rösterna.
År 2014 infördes nymodigheten att ha mer än en kandidat. Den gången tog Assad 88 procent av rösterna. Regeringens röstsiffror stred visserligen mot all rimlighet – det fanns exempelvis fler valdeltagare än antalet medborgare under regeringens kontroll – men det mötte ingen kritik. Regeringen tillåter nämligen inte kritik.
Den 26 maj är det dags igen, och för ändamålet har man plockat fram två statister. Den ene motkandidaten, Abdullah Abdullah, är en skäligen okänd Assadvänlig politiker. Den andre är lite intressantare: Mahmoud Merei – som jag faktiskt har intervjuat en gång – har en bakgrund som dissident, även om han numera mest uppträder som lagom kritisk gäst i statstelevisionen. Att man har tagit in en person som inte bara sjunger lovsånger, det är ändå nytt.
Allt annat är dock som förr. Det finns ingen del av valprocessen som inte kontrolleras av Assad själv, vare sig det gäller medierna, domstolarna eller rösträkningen. Presidenten kan tilldela sig de siffror han tycker blir lagom. Det kommer gissningsvis att vara något mellan 75 och 90 procent.
Hur många röster Assad får har dock aldrig varit det intressanta, utan hur många människor som kan förmås att delta i charaden.
Den amerikanska statsvetaren Lisa Wedeen utgav för drygt tjugo år sedan boken Ambiguities of Domination, ett klassiskt verk om Syrien och auktoritära staters propagandapolitik. Hennes ämne var den personkult som omgav Hafez al-Assad och som nu lever kvar i reducerad form kring hans son. Wedeen konstaterade att den offentliga propagandan inte bara var lögnaktig utan öppet och anstötligt lögnaktig, på ett sätt som gjorde att ingen människa kunde låtsas tro på den med hedern i behåll – vilket var poängen.
Genom att tvinga syrierna att uppträda inför varandra som om de trodde på rena orimligheter, tvingade man dem också att kompromettera sig som deltagare i regimens skådespel.
På så sätt skapades ett samhälle där varje människa är tvungen att se sin nästa i ögonen och svika det de bägge vet är sant; ett samhälle där staten talar genom medborgarna snarare än tvärtom. Det som sägs i en sådan politisk offentlighet säger ingenting om verkligheten, men allt om makten – och så är det också nu, när Syrien återigen går till val.