Presidentvalet i USA 2012: Den republikanske kandidaten Mitt Romney slog i slutdebatten fast att ”Ryssland är vår geopolitiska fiende nummer ett”. Han hånades av den blivande segraren Barack Obama: ”80-talet ringde och ville ha tillbaka sin utrikespolitik”. Efter annekteringen av Krim 2014 fullföljde Obama sin argumentation genom att kalla Ryssland ”en regional makt som utgör ett hot mot sina närmaste grannar”.
Under Ukrainakrigets 2022 har Romney framträtt ett antal gånger på temat ”vad var det jag sa”. Han har kritiserat tidigare presidenter, även George W Bush och Donald Trump, för att inte ha tagit Putin på allvar. ”John McCain hade rätt”, citerar Romney en annan presidentkandidat, ”han sade att han såg in i Vladimir Putins ögon och såg KGB”. Men det kan ändå vara så att Obama i grunden hade rätt, trots energikrisen och trots den ökade risken för kärnvapenkrig.
Obamas åtta år vid makten innebar flyttat fokus från Europa och den transatlantiska länken till Stilla Havet och det växande Asien, samt en önskan att göra USA mer synligt i Afrika. Trots Putins enorma aggressivitet, trots Nato och hotet mot säkerhetsordningen, kan man knappast säga att han hade fel. Det finns egentligen bara en medtävlare till USA på 2000-talet, ekonomiskt men i allt högre grad också geopolitiskt: Kina, en diktatur med supermaktsambitioner och stora afrikanska intressen.
Xi Jinping firade nyligen tio år som ledare för Kommunistpartiet, till våren har han varit Kinas president lika länge. Han har gradvis stärkt sin personliga makt i partiet, partiets totala kontroll över Kina samt det kinesiska inflytandet i omvärlden. En krigande Putin passar honom utmärkt. Xi håller lagom avstånd till sin tidigare bundsförvant och stärker Kinas egna påverkansoperationer. Det ställs färre frågor om kinesiska uppköp eller om politiska fångar som Gui Minhai. Allt fokus är på Ryssland.
Under G20-mötet på Bali i november visade Xi en mer försonlig sida än på länge. Han hade bilaterala möten med ledarna för Frankrike, Italien, Sydkorea, Japan och Australiens nya premiärminister Anthony Albanese. Han propagerade för samarbete, handel och öppenhet, inte minst med Australien där relationerna varit bottenfrusna sedan 2020 då den australiska regeringen anklagade Kina för uppkomsten och spridningen av covid 19-viruset.
Förklaringen till Xis agerande har också med pandemin att göra. Med sin nolltolerans mot nya covidfall har Kommunistpartiet målat in sig i ett hörn. Kritiken växer, inom och utom partiet, bland företag och vanliga kineser. I helgen spred sig demonstrationerna runt om i jättelandet. Vilket säger en hel del om desperationen med tanke på riskerna för den som öppet säger sin mening om partiet.
Officiellt har Kina haft omkring en tusendel så många pandemidödsfall per capita som USA och Storbritannien. Ändå väljer regimen total lockdown så snart smittotalen stiger. Den senaste månaden har Shenzhen, Guangzhou och Shanghai, med mellan 17 och 26 miljoner invånare, stängts ned. Det rör sig om tre av de största hamnarna, med extrem betydelse för den exportintensiva ekonomin.
Tillväxten i Kina blir i år knappt fyra procent, kanske ännu lägre. Det är en smärre katastrof för ett parti vars legitimitet är intimt förknippad med att en växande medelklass får det bättre. Därför agerade Xi Jinping som han gjorde på G20-mötet.
Sverige och andra länder bör hålla bättre koll på Kina. ”Så påverkar Kina demokratin i svenska kommuner” är titeln på en ny rapport från Mälardalens universitet och Nationellt kunskapscentrum om Kina. Exemplen på ökat kinesiskt inflytande är många i Sverige och EU. När Putin väl faller kan det vara för sent att hämta igen förlorad mark.