De tyska delstatsvalen i september gav i de östra landsdelarna ett dystert resultat. I Thüringen blev Alternativ för Tyskland (AfD) med 32,8 procent av rösterna det största partiet. På tredje plats kom Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW). Tillsammans fick dessa populistiska partier, på höger- och vänsterkanten, nästan 50 procent. Båda vill överge Ukraina och skapa bättre relationer till Putin.
Den tyska koalitionen under Olaf Scholz sprack när han sparkade ut Christian Lindner, ledaren för de Fria Demokraterna, som sannolikt hade spelat för högt och förlorat. Scholz var klart irriterad när han kommenterade Lindners agerande. Ett nyval äger rum i februari.
Det socialdemokratiska partiet SPD:s pacifistiska flygel, med arvet från Willy Brandt och ledd av den karismatiske Rolf Mützenich från Köln, splittrar partiet och tvingar Scholz allt längre bort från det starka Ukrainastöd han gav uttryck för när han 2022 talade om en ny tid, ett ”Zeitenwende”.
Nu ser det mesta ut att gå Putins väg. Att Scholz första stora utspel inför valet i februari var att ringa till Putin och tala om fred underminerar EU:s löften att stödja Ukraina ”så länge det krävs”. Nästa tyska regering kommer säkert att bildas av konservativa CDU, men med hjälp av vilka partier är oklart. Scholz agerande öppnar för att en majoritet i Tyskland kan acceptera en fred där Ukraina tvingas betala ett alltför högt pris. Det är osäkert om Scholz överlever ett nyval. Kanske inte ens fram till valdagen. Men tiden dit är nog för kort för att partiet ska våga avsätta honom.
EU ser ut att få leva med ett splittrat Tyskland, inåtblickande och utan utrikespolitisk styrfart. Men en dålig fred i Ukraina, ett USA under Trump och ett Ryssland med Putin som utropad segrare, kräver ett annat Tyskland. En ny stor koalition mellan CDU och SPD är något vi får hoppas på.
Vårt medlemskap i Nato ger oss, för första gången sedan Kalmarunionen, en möjlighet att skapa en stark och enad nordisk säkerhetspolitik. En sådan, tydligt uttalad, manifesterad i en gemensam säkerhetspolitisk enhet med reguljära ministermöten och en ordförande med rätt att uttala sig för de nordiska länderna i säkerhetspolitiska frågor. Det vill säga någonting annat än den tandlösa nordism som efter fredsslutet 1945 har präglat vår gemenskap.
Det skulle skapa ett starkt block inom EU men även ge oss en röst som hörs i Washington. Storsvensk pösmunkhet, norsk nyrikedom och dansk nedärvd misstro mot Sverige måste och kan med god vilja säkert övervinnas. Om inte annat så med finnarna som starka förespråkare i det läge vi nu befinner oss.