I vad som känns som en annan tid, strax före jul förra året, deltog jag i en middag på Stanforduniversitetet i Kalifornien. Runt bordet satt en blandning av forskare och entreprenörer, många hemmahörande i Silicon Valley. Samtalet handlade om politik, och om ”government”. ”Ärligt talat,” utbrast Doug från the Valley efter ett tag, ”vad är egentligen staten bra för?”
Först trodde jag frågan var retorisk, men Doug menade vad han sade. Han såg marknadslösningar som optimala. Staten hade spelat ut sin roll, den hade misslyckats. I dag, ett halvt år senare, är det staterna runt om i världen som pumpar in miljarder och åter miljarder i en blödande marknadsekonomi som globalt går på knäna.
I USA, i EU, i Tyskland och i Sverige. Räddningspaket och skattelättnader. I den yttersta av tider garanterar staten marknadsekonomins överlevnad. Men så har det egentligen alltid varit.
Europas stater började ta form från medeltiden och framåt. Vägen till dagens moderna centralstater, har vindlat fram genom århundrandena. Över uppror och revolutioner, kolonialism och världskrig, till demokrati och välfärd. Sverige enades under Gustav Vasa under 1500-talets första hälft.
Axel Oxenstierna, på mångas läppar just nu, utformade på 1600-talet en statsförvaltning vars grundbultar överlevt in i våra dagar. Industrialiseringen och utvecklingen mot kapitalism tog sedan fart på 1600-och 1700-talen.
Den kreativitet som driver kapitalismen framåt skulle inte kunna realiseras och få utlopp utan den historiska uppkomsten av just en central statsmakt. Marknadsekonomi bygger på specialisering, koncentration, förmågor som får möjlighet att blomstra och komplexa beroenden. Dynamik, begåvning och risktagande.
Genom att staten iklädde sig ansvaret för yttre försvar, inre skydd och rättskipning, och därmed avlastade små kollektiv och enskilda individer från oron för den dagliga, direkta överlevnaden, blev en sådan ekonomisk ordning möjlig. För att staten skulle ha råd med dessa kärnverksamheter krävdes inkomster: skatter från individer och företag var en nödvändig del i statsekvationen, och för det krävdes en välfungerande statsapparat som kunde driva in dem.
Stater började också låna ut pengar till varandra. Funnes det inte sådana möjligheter nu, när det är staten som ska garantera marknaden, så skulle vissa ligga illa till.
Dougs fråga vid middagen var inte retorisk. Men den blev det. En pandemi och en global konsumtionskris senare.