Två dagar före nyårsafton svors Benjamin Netanyahu in som Israels premiärminister för tredje gången. Allt är som vanligt med andra ord. Netanyahu har lett sitt lands regering i sammanlagt 15 år och nu såg den rutinerade högerpolitikern fram emot att i lugn och ro kunna återuppta sin bosättningspolitik. Världssamfundet har ju annat än den eviga Israel-Palestina-konflikten på agendan.
Men ingenting är som vanligt i Israel. Den gångna veckan har först Bezalel Smotrich, ledare för Sionistpartiet, uttalat sig om arabers rätt att vistas på Västbanken med samma status som judar. Sedan avlade Itamar Ben-Gvir, Jewish Power Party, ett besök på Tempelberget i Jerusalems gamla stad, där han förklarade judarnas lika rätt att vistas där, en mycket kontroversiell fråga i Israel. I Netanyahus nya regering ingår flera partier som betraktas som högerextremistiska.
Israels politiska inriktning är till stor del en effekt av demografisk utveckling. Migrationen av judar från exempelvis Ryssland och andra östeuropeiska länder har i sig inneburit en högervridning och en allt mindre förståelse för den palestinska frågan. Detsamma kan sägas om det hastigt ökande antalet ultraortodoxa judar, helt enkelt för att det inte är ovanligt med 10-15 barn i dessa familjer.
Utvecklingen är inte entydig. Så sent som i valet 2021 tog för första gången ett arabiskt parti, islamistiska Ra'am-partiet, plats i en israelisk regering. Men det Israel som under många år präglades av Arbetarpartiet, av kibbutzer och internationalisering, känns ändå långt borta. Och Benjamin Netanyahu, som 1996 efterträdde Shimon Peres som premiärminister, har varit med på hela resan.
Motparten i konflikten präglas också i allt högre grad av extremism. Inte sedan 2006 har ett parlaments- eller presidentval kunnat hållas i Palestina. Fienderna Hamas, som styr i Gaza, och Fatah, som kontrollerar Västbanken, står allt längre ifrån varandra. Sammantaget är utrymmet för förhandlingar minimalt i Israel under de närmaste åren, medan riskerna för ökat våld är desto högre.
Under en resa 2019, arrangerad av Svenska Kyrkan, besökte vi en bosättning och kom i närkontakt med ytterligare två. Tillsammans utgjorde dessa hela skalan om vad bosättningarna på Västbanken egentligen handlar om.
I Efrat blev vi vänligt emottagna och fick höra om det goda samarbetet med omgivande palestinska byar, yrkesmässigt såväl som socialt. Området hade all tänkbar service och påminde om vilket 1990-talsprojekt som helst i Uppsala, säg exempelvis Trädgårdsstaden i Norby. Liknande områden finns på många håll i Jerusalems omgivningar, mest som ett sätt att lösa bostadsbristen.
I Al-Auja i Jordandalen pågick en ständig strid om vattnet mellan bosättarna i bergen och palestinierna i dalen som förgäves försökte få grödorna att växa. Miljön var ändå relativt lugn jämfört med Hebron i södra delen av Västbanken. Där rådde öppen konflikt med våld och tårgas i den delvis helt avstängda staden där bosättning och extremism verkligen gick hand i hand.
Som alltid spelar det stor roll vad USA tycker i denna konflikt. Men skiftet från den offensive Trump, som erkände Jerusalem som Israels huvudstad och flyttade USA:s ambassad dit, har inte varit avgörande på något sätt. Dels är Biden en känd Israelvän ända sedan tiden som senator på 1970-talet. Dels tycks det spela mindre roll vilken ledning som för tillfället styr i Washington, Jerusalem eller Ramallah.
Alla konflikters moder har den kallats, den mellan Israel och Palestina. Det enda man vet är att nya bosättningar gör att den eskalerar ännu mer och så lär det tyvärr bli under kommande år.