"Kajsa Ekis Ekman har ju rätt!"

Under årets Almedalsvecka hamnade jag i diskussion med två representanter från en kvinnoorganisation mot mäns våld mot kvinnor. De båda kvinnorna oroade sig för att den politiska diskussionen om trans och kön riskerar att osynliggöra kvinnor, och därmed förtrycket mot kvinnor. Vänsterskribenten Ekis Ekman kom på tal. Hon är en av få som vågar ifrågasätta det som sker, menade kvinnorna. 

Vad är det egentligen som får en del feminister att hamna på kant med transrörelsen? Vad är de rädda för? Vem bryr sig om en transkvinna, som inte genomgått operation, är med i omklädningsrummet? Det är klart att det i dagens Sverige är svårare att vara transperson, än vad det är att vara ciskvinna! 

Jag läste Ekis Ekmans bok "Om könets existens" (Polaris, 2021), som författaren vänligt nog tidigare hade skickat till mig som meningsmotståndare, för att försöka förstå. 

I boken beskriver Ekis Ekman hur det skett en stor förändring det senaste decenniet. Kön har gått ifrån att betraktas som något biologiskt till individens egen uppfattning, och det har "skett en explosion" i antalet unga som diagnostiseras med könsidentitetsstörning, skriver hon. Många av de barn och unga som fått diagnosen könsdysfori är flickor, och många är diagnostiserade med en psykisk sjukdom eller neuropsykiatrisk diagnos. 

Självklart bör man inte slentrianmässigt ge minderåriga som bryter mot förlegade könsroller eller uttrycker osäkerhet rådet att könskorrigeras. 

Uppdrag gransknings program ”Tranståget och tonårsflickorna”, som sändes för några år sedan, satte fingret på den utmaning som vården står inför. Unga transpersoner behöver hjälp och mår knappast bättre av att bli ifrågasatta. Men man måste också skilja den gruppen från unga som mår dåligt av andra skäl än att de är trans. Ingen enkel uppgift, men viktig.

Ekis Ekman beklagar sig över att dessa frågor har blivit så infekterade. Hon har själv avbokats, ”cancellerats”, från olika sammanhang. När hon för ett år sedan blev tillförordnad chefredaktör på tidningen Arbetet sades hon upp efter tre dagar (varpå hon anmälde tidningen, och vann i rätten). Det har hetat att hennes närvaro gör det "otryggt" för andra. Med inspiration från den amerikanska identitetspolitiken har det blivit populärt att kräva "trygga rum", men det kan inte finnas någon som på allvar tror att Ekis Ekman skulle lappa till folk.   

Att hon däremot provocerar är klart. I "Om könets existens" nämner hon att det är den nya synen på kön, och vården, som kritiseras, inte transpersoner. Samtidigt finns det gliringar och antydningar som att ”en man i kjol” i debatten beskrivs som en utsatt "stackare". 

Alla skriver nog under på att exempelvis styckmördare och kvinnomisshandlare, som plötsligt säger sig vara kvinnor för ta sig in på kvinnofängelser, inte är några "stackare". Men de har inget med transpersoner att göra. 

Ekis Ekman-feministerna har en poäng i att det finns en överdriven ängslighet. Som när ordet kvinna ersätts med ”fittbärare”, ”livmoderbärare” eller ”menstruatörer”, eller att det på Vårdguidens hemsida uppmanas till att undvika "kvinna". Det är svårt att spåra brister i jämställdheten utan relevant statistik. Ett osynliggörande av kvinnoförtryck, och av kvinnor, är förstås inget alternativ. 

Kvinnor existerar – och det gör även transpersoner.