Många har reagerat på Sverigedemokraternas fördomsfulla ifrågasättande av ”Drag story hour”, en sagostund med två drag queens, för barn på bibliotek. Däribland jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) och kulturminister Parisa Liljestrand (M).
Till och med Johan Hakelius har gått ut till sagostundernas försvar: "De som hetsar upp sig om en sådan sak tillhör ett slags trist radhuskonservativa, som aldrig förstått att det som gör världen uthärdlig är det udda, absurda och lättsinniga" (Fokus, 12/9). Han noterar även att "dessa dragqueens inte blev stoppade". Som det ska vara. Samhällets stöd för hbtq-frågor är brett.
Sagostunderna i fråga handlar förstås inte om att "prata om sexuella läggningar med två-åringar", som en SD-politiker uttryckte det, utan om att tidigt visa barn att man kan vara på många olika sätt. Ett utmärkt budskap. SD-utspelet får alltså med rätta mothugg. Men det går alldeles utmärkt att kritisera partiet utan att relativisera förtrycket i en av världens värsta diktaturer.
I veckans avsnitt av SVT:s 30 minuter var Jonas Gardell gäst, och han visade sig ha sagt att det är slående hur lika SD är "Irans mullor".
Även om Gardells syfte förmodligen och förhoppningsvis är ett annat, är jämförelsen en förminskning av den fruktansvärda situationen i Iran.
Som Liberalernas Robert Hannah påpekar ska man inte på det sättet förminska det som regimen utsätter homosexuella för. Även RFSL uppmärksammar förföljelserna i landet, som tidigare i år när personer avrättades genom hängning "för brott kopplade till homosexualitet" (1/2). RFSL:s förbundsordförande Trifa Shakely sade för ett tag sedan i en intervju: "Homosexualitet i Iran är lika med dödsstraff, enligt lag. Även att propagera eller tala i positiva ordalag om hbtq-situationer och kritisera regimen är lika med dödsstraff" (SvD, 6/9).
Tusentals homosexuella har avrättats sedan islamisterna tog över landet 1979 och ännu i vår tid hängs människor på offentliga platser. I dagens Iran avrättas demonstranter och ungdomar, beskyllda för att vara ”Guds fiende”.
Gardells jämförelse mellan SD och mullorna får mig att tänka på Gudrun Schymans ”Talibantal” som hon höll när hon fortfarande var partiledare för Vänsterpartiet. Då talade Schyman om "samma struktur" av kvinnoförtryck här som där. Det följdes av en lång period av förminskande av hedersförtrycket. Etablerade opinionsbildare kunde på den tiden helt förneka dess existens, hederskulten beskrevs som en rasistisk myt.
Schyman bidrog till osynliggörandet genom jämförelsen med kvinnoförtrycket i talibanernas Afghanistan. Mäns våld mot kvinnor skiljer sig från hedersförtrycket på flera sätt, bland annat genom att det i hedersförtrycket finns ett inbakat förtryck mot även hbtq-personer. Inte heller det uppmärksammades i tid. Att jämföra äpplen och päron får konsekvenser.
För människor som flytt från länder som Iran framstår påståenden i den svenska debatten ibland som helt verklighetsfrånvända.
När SVT:s Anders Holmberg i 30 minuter frågar Jonas Gardell om hur rimlig jämförelsen mellan mullorna i Iran och SD är för Gardell ett resonemang om att högerauktoritära – även i Iran – vill övervaka och detaljstyra människor. När Holmberg håller kvar vid frågeställningen kallar sig Gardell "slagfärdig, rolig och träffande". Genom att dra in dem som hänger och avrättar homosexuella i debatten om SD träffade han visserligen rätt i mål – självmål.