Storbritannien har 45 gånger fler livstidsfångar än Sverige, med sex gånger så stor befolkning. Metoderna för att beivra brott varierar stort över världen. Alla är egentligen bara överens om två saker: Att fängelser är nödvändiga. Och att det är långt ifrån tillräckligt att låsa in brottslingar för att det ska bli lugnt på gator och torg. Båda ståndpunkterna är i högsta grad närvarande när Sverige på grund av gängvåldet ska ompröva sin rättspolitik.
För 50 år sedan var tonläget det motsatta. "Släpp fångarne loss - det är vår!" skaldade Birger Sjöberg en gång vilket också blev titeln på Hasse och Tages film från 1975. Politiskt hade justitieminister Lennart Geijer (S), fortfarande kanske mer känd som utpekad säkerhetsrisk i den så kallade Bordellhärvan, sagt att 90 procent av fängelseplatserna borde kunna stängas. Endast tio procent av fångarna var så farliga att omgivningen behövde skyddas från dem. För övriga gällde vård och rehabilitering, fängelsetiden skulle bara förvärra saken. Humanitet var slagordet och målbilden.
Geijers tankar återuppväcks delvis efter förslaget om ungdomsfängelser i Sverige. Regeringens utredare, justitierådet Agneta Bäcklund, föreslår att 15-17-åringar ska kunna tas om hand av kriminalvården på särskilda anstalter från och med 2028 (TT 14/8). Bara Vänsterpartiet har varit definitivt emot att sätta unga i fängelse, men fler partier är tveksamma. Längst i kritiken går Bris som menar att ungdomsfängelser är att "avhumanisera barn" (SVT 15/8). "Ett skifte i synen på barn", konstaterar också Rädda Barnen och fortsätter: "Barn ska inte behandlas som vuxna" (pressmeddelande 17/8).
Vad kritikerna inte tänker på är ungdomsfängelser har just ett barnperspektiv. Tanken är dels att hålla barn som begått grova brott som mord eller våldtäkt borta från äldre brottslingar, dels att hålla mördarna borta från andra barn som behöver sluten vård på Sis-hemmen. Inhumant är att skicka tillbaka barn till gängmiljön, vilket är vad som händer om de får vård inom socialtjänsten (det vill säga hemma). Inhumant är också att göra dem tillgängliga för fortsatt brottslighet, vilket har skett med alla rymningar från Sis-hemmen.
Utredaren slår fast att kriminalvården är bäst lämpad på alla punkter för att ta hand om unga grova brottslingar. Där kan rymningar och våldssituationer hanteras, liksom villkorlig frigivning och utslussning i samhället. Skolgången ska fullföljas och kanske kommer fler unga ut med godkända betyg med fängelsevistelsens strikta ramar. Det är just för att kunna bygga upp skol- och fritidsverksamheten, samt hitta kompetent personal, som kriminalvården får fyra år på sig innan ungdomsfängelserna blir verklighet.
Det finns faror med att sätta unga i fängelse. I värsta fall blir 13-14-åringar aktuella för morduppdrag och de grova brotten flyttar ned i åldrarna. Som många konstaterat kommer aldrig gängkriminaliteten att vika nedåt utan ett ännu mer omfattande förebyggande arbete, med start redan i förskolan.
"Hårdare straff" har länge varit ett skällsord i Sverige. Något har ändå hänt. Att barnrättsorganisationer bevakar barns intressen är självklart. Men politiska företrädare måste reagera när grov brottslighet hotar hela samhällsstrukturen. En följd är längre straff, bättre kriminalvård men också ett större fokus på brottsoffren. Tiotusentals barn växer upp i utsatta områden med mycket begränsade möjligheter att forma sina liv, uppfylla sina drömmar. De måste släppas loss, annars kommer det aldrig att bli vår i Sverige.