Det är dags att tala om de enkla jobben igen. Diskussionen gick hög för några år sedan, mitt under högkonjunkturen när ”alla” fick jobb. Redan då var arbetsmarknaden tudelad. Även om svenskfödda med gymnasieutbildning kunde välja och vraka mellan jobben såg det mörkt ut för dem som saknade utbildning. Var femte utrikesfödd i Sverige gick utan jobb och så är det fortfarande. Och nu kommer lågkonjunkturen.
Ett problem med ”enkla jobb” är att de knappast finns längre. De har rationaliserats bort, genom besparingar eller automatisering. Vad det handlar om är subventionerade jobb. Staten bidrar med en del av lönen, eller minskade skatter och avgifter. Först då kan den utan utbildning och nätverk tillfälligt få in en fot på arbetsmarknaden. Även om varje ny åtgärd saluförs som ”riktiga jobb” vet alla om förutsättningarna: utan subvention, ingen anställning.
Subventionsjobben kommer och går. De är på var mans läppar en tid men faller sedan i glömska, saknade av ingen. Efter regeringsskiftet 2006 ersattes Socialdemokraternas plusjobb av bland annat nystartsjobb och instegsjobb. Efter valet 2014 kom traineejobben, unika i så motto att de föll på eget grepp, utan regeringsskifte. Flaggskeppet under den nuvarande S-ledda regeringen har i stället blivit extratjänsterna, tillsammans med de ”nya” beredskapsjobben.
Nyligen (4/10) kom en rapport från Ifau (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) som visade att ”rätt personer har subventionerade anställningar”. Forskarna har studerat drygt 250 000 personer som åren 2007-2013 påbörjade ett arbete med offentligt stöd, vanligen ett nystartsjobb.
Det positiva är alltså att det verkligen rörde sig om människor som stod långt ifrån arbete. Kön till jobben ”sorterades om” och chanserna ökade även för dem som hade litet lättare att få jobb. Men om subventionsjobben i slutändan stärkte de mest utsatta, fick dem att flytta fram positionerna på jobbmarknaden, det vet man inte.
Så här kan det förstås fortsätta, med regeringsskiften och nya namn på subventionerade jobb. De svaga grupperna hålls ”sysselsatta” och kvalificerar sig för att ta del av nya stöd och av socialförsäkringarna. Men riktiga jobb? Nej, det är uppenbart att risken för arbetsgivarna att anställa okvalificerad personal är alldeles för hög. Ingångslönerna i Sverige är höga, minst 22 000 kronor i månaden, medan minimilönerna i länder som Storbritannien, Frankrike och Tyskland är 16 000-17 000 kronor.
De fyra allianspartierna kom för två år sedan överens om inträdesjobben, som innebär att nyanlända och unga (max 23 år) utan gymnasieutbildning kan anställas i tre år med 70 procent av ingångslönen och utan arbetsgivaravgifter. Det vore intressant att veta vad ett inträdesjobb skulle innebära för chansen att gå vidare till ett vanligt jobb. Skulle det ses som ännu ett ”plusjobb”? Eller bara som ett rimligt försprång för den som fått en tuffare start med sämre förutsättningar?
Socialdemokraterna och LO håller emot och det handlar mest om makten över lönebildningen, rädslan för att andra löner också kan sänkas. ”Det skulle bli ett A- och ett B-lag”, har Stefan Löfven sagt vid flera tillfällen. Ungefär som om det inte vore ett A-lag och ett B-lag i dag, men utan chans för B-spelarna att få göra ett inhopp.
Arbetslösheten kommer att stiga 2020-2021 och antalet lediga jobb blir färre. Regeringen borde vända på varje sten för att ge svagare grupper chansen, och försöka förhindra ett permanent utanförskap. Det kommer man tyvärr inte att göra.