Alex Voronov: När kommer han att få träffa sina barn?

Jag ber bilmekanikern Jevhen om ursäkt för att jag kommer till hans verkstad i Dnipro sent på en lördag. Det blev så när jag skulle lämna tillbaka en bil som jag lånat av hans kompis. 

Jevhen meddelar upphetsat att inga ursäkter behövs: ”Vad pratar du om? Jag bor här i verkstaden. Jag har inget liv.” Och så förklarar han, även om han medger att det gör ont att prata om det. Jevhen är 35 år, född och uppvuxen i Dnipro. I början av 2022 hade han och familjen just köpt en lägenhet i stadsdelen Saltivka i Charkiv. Pengarna hade Jevhen tjänat ihop i sin affärsrörelse som mindre livsmedelsgrossist.

Medan lägenheten renoverades bodde han, frun, dottern och sonen i ett hus söder om staden. 

Under tiden genomförde Ryssland sin invasion där man tänkte inta Charkiv snabbt. Ryssarna slogs tillbaka varefter de inledde en terrorbeskjutning av staden. Saltivka ligger i de norra delarna av Charkiv och blev särskilt utsatt. I slutet av april landade en granat i den halvrenoverade lägenheten och totalförstörde den.

I samma veva bestämdes att Jevhens fru och barnen, vid den tiden fem och tre år, skulle ta skydd i Polen. Tanken var som hos många andra att det skulle vara en tillfällig lösning. 

Jevhen har inte träffat sin familj sedan dess. Han får inte lämna landet och vill under alla omständigheter inte åka från sina gamla föräldrar i Dnipro. Familjen har också kommit fram till att det är orimligt för barnen att åka tillbaka till Ukraina, ens för ett besök. Även om den matematiska risken för en individ att dödas och skadas är låg, så går det inte att komma ifrån den psykiska stressen av återkommande missilattacker. Folk påverkas olika. Vissa anpassar sig och kan fungera någorlunda i den miljön medan andra blir svårt traumatiserade. Många vill göra allt de kan för att inte utsätta barn för den typen av risker. 

Det gäller framför allt dem som har åkt utomlands. De har å ena sidan ett liv i fred, fritt från flyglarm och akut ångest, å andra sidan en bild av Ukraina som formas av nyhetsrapporteringen om död och förstörelse och sporadisk kontakt med dem där hemma.

Jevhens lilla son, som är fem år nu, minns med största sannolikhet inget av helvetet under de första veckorna. Pappan sätter stort värde vid det men ser också hur han förlorar kontakten med sina barn. Han yttrar inte de allra jobbigaste tankarna och jag låter bli att peta i det. Men han säger krasst att han tror att de allra flesta som lämnat Ukraina inte lär återvända. 

Och så berättar han med en blandning av förståelse och ilska om andra familjer som splittrats permanent i flykten, där frun meddelar rätt vad det är att hon vill skiljas, att hon måste tänka på sin egen och barnens framtid, att hon träffat en annan.