NÀr kommer han att fÄ trÀffa sina barn?

Splittrade familjer Àr en av krigets allra svÄraste följder. Det gÀller miljoner ukrainare. Vissa ger upp. Andra lever pÄ hoppet.

Barn som tvingats fly frÄn Ukraina lÀngtar efter de förÀldrar som blivit kvar.

Barn som tvingats fly frÄn Ukraina lÀngtar efter de förÀldrar som blivit kvar.

Foto: Vadim Ghirda

Krönika2024-12-07 08:00
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Jag ber bilmekanikern Jevhen om ursĂ€kt för att jag kommer till hans verkstad i Dnipro sent pĂ„ en lördag. Det blev sĂ„ nĂ€r jag skulle lĂ€mna tillbaka en bil som jag lĂ„nat av hans kompis. 

Jevhen meddelar upphetsat att inga ursĂ€kter behövs: ”Vad pratar du om? Jag bor hĂ€r i verkstaden. Jag har inget liv.” Och sĂ„ förklarar han, Ă€ven om han medger att det gör ont att prata om det. Jevhen Ă€r 35 Ă„r, född och uppvuxen i Dnipro. I början av 2022 hade han och familjen just köpt en lĂ€genhet i stadsdelen Saltivka i Charkiv. Pengarna hade Jevhen tjĂ€nat ihop i sin affĂ€rsrörelse som mindre livsmedelsgrossist.

Medan lĂ€genheten renoverades bodde han, frun, dottern och sonen i ett hus söder om staden. 

Under tiden genomförde Ryssland sin invasion dÀr man tÀnkte inta Charkiv snabbt. Ryssarna slogs tillbaka varefter de inledde en terrorbeskjutning av staden. Saltivka ligger i de norra delarna av Charkiv och blev sÀrskilt utsatt. I slutet av april landade en granat i den halvrenoverade lÀgenheten och totalförstörde den.

I samma veva bestĂ€mdes att Jevhens fru och barnen, vid den tiden fem och tre Ă„r, skulle ta skydd i Polen. Tanken var som hos mĂ„nga andra att det skulle vara en tillfĂ€llig lösning. 

Jevhen har inte trĂ€ffat sin familj sedan dess. Han fĂ„r inte lĂ€mna landet och vill under alla omstĂ€ndigheter inte Ă„ka frĂ„n sina gamla förĂ€ldrar i Dnipro. Familjen har ocksĂ„ kommit fram till att det Ă€r orimligt för barnen att Ă„ka tillbaka till Ukraina, ens för ett besök. Även om den matematiska risken för en individ att dödas och skadas Ă€r lĂ„g, sĂ„ gĂ„r det inte att komma ifrĂ„n den psykiska stressen av Ă„terkommande missilattacker. Folk pĂ„verkas olika. Vissa anpassar sig och kan fungera nĂ„gorlunda i den miljön medan andra blir svĂ„rt traumatiserade. MĂ„nga vill göra allt de kan för att inte utsĂ€tta barn för den typen av risker. 

Det gÀller framför allt dem som har Äkt utomlands. De har Ä ena sidan ett liv i fred, fritt frÄn flyglarm och akut Ängest, Ä andra sidan en bild av Ukraina som formas av nyhetsrapporteringen om död och förstörelse och sporadisk kontakt med dem dÀr hemma.

Jevhens lilla son, som Ă€r fem Ă„r nu, minns med största sannolikhet inget av helvetet under de första veckorna. Pappan sĂ€tter stort vĂ€rde vid det men ser ocksĂ„ hur han förlorar kontakten med sina barn. Han yttrar inte de allra jobbigaste tankarna och jag lĂ„ter bli att peta i det. Men han sĂ€ger krasst att han tror att de allra flesta som lĂ€mnat Ukraina inte lĂ€r Ă„tervĂ€nda. 

Och sÄ berÀttar han med en blandning av förstÄelse och ilska om andra familjer som splittrats permanent i flykten, dÀr frun meddelar rÀtt vad det Àr att hon vill skiljas, att hon mÄste tÀnka pÄ sin egen och barnens framtid, att hon trÀffat en annan.