Brittisk utrikespolitik har strävat efter att balansera Tyskland och Frankrike på kontinenten och ofta misslyckats. Margret Thatcher försökte förgäves hindra en tysk återförening efter murens fall 1989. Nu, när Storbritannien av allt att döma lämnar EU, måste vi fråga oss hur vår framtid skall formas.
Brexit har inte ens startat när de första stormsvalorna visar sig på den europeiska politiska himlen. Politiker i Frankrike och Tyskland positionerar sig efter ett välbekant politiskt arv. Frankrike anknyter till de Gaulles tveksamhet mot USA. Den som växte ur hans upplevelser som flykting i London 1940, då hans försök att etablera sig som det fria Frankrikes ledare motarbetades i Washington.
De Gaulle trodde att USA på sikt skulle överge Europa och att man borde inlemma Ryssland i en europeisk gemenskap. Eller som han uttryckte det: ”Ett Europa från Atlanten till Ural”. Den franska presidenten Macron ser USA:s politik under Trump som en bekräftelse på att de Gaulle hade rätt. Om man tror att Donald Trump flyter med och ovanpå de politiska strömningarna i USA, snarare än att vara den som skapar dem, då blir Macrons tal om Nato som en ”hjärndöd organisation” en åtminstone förståelig reaktion.
Tyskarna har reagerat och markerat sitt stöd för Nato. Trump vädrade omedelbart möjligheten att utnyttja detta till ett skarpt angrepp på Macron under Natomötet i London. Om det innebar att han för första gången försvarade Nato eller bara försökte vidga en uppenbar klyfta mellan de stora EU-länderna i deras syn på unionens framtid, det låter jag vara osagt.
Tyskland kommer säkert att i det längsta försöka hålla liv i organisationen. Ett upprustande Polen med amerikanska förband på sin mark är ännu ett väsentligt skydd i öster. Viljan att skjuta till pengar till försvaret är låg i Tyskland och ännu lägre till en samordnad europeisk krigsmakt. En pacifistisk tradition lever inom socialdemokratin och hos många även viljan till den försoning med Ryssland, som Willy Brandt en gång företrädde.
Men inte heller inom väljarkåren i övrigt är ett starkt försvar någon större röstvinnare. Man vet att en europeisk krigsmakt blir dyr och att Tyskland troligen får bära den största bördan. Det avgörande problemet finns dock inbyggd i kärnvapenbalansens matematik.
Beroendet av Nato och dess amerikanska kärnvapenparaply får sannolikt de flesta EU-länder att fundera två gånger innan man grundar sin säkerhet på Frankrikes relativt fåtaliga kärnvapen och en sannolikt inte trovärdig andraslagsförmåga.