Uppsala vatten och avlopp (UVA) har svårt att planera sin ekonomi. UVA vill därför höja den fasta delen av vattenavgiften och sänka den rörliga delen från 85 till 50 procent. Det klubbas vid kommunfullmäktige på måndag. Beslutet är dock helt fel.

I snitt använder en Uppsalabo 140 liter per dygn. Den som redan betalt för hälften via den högre fasta avgiften kommer känna att den slösar pengar om de 70 litrarna inte går åt. Golvet för ens konsumtion höjs. Den ekonomiska signalen – att sparande inte värdesätts – är bakvänd.

En stad kan inte ha flera va-system. Marknaden är ett naturligt monopol. Blir priset för högt – en tendens i bolag utan konkurrens – är konsumenten fast.

UVA nyttjar monopolställningen till fullo. Utåt sägs att investeringar i va-nätet ökar. Men enligt årsredovisningen för 2018 har investeringar i produktion och distribution legat stilla förra året. Investeringar i avledning av spill- och dagvatten samt för avloppsbehandling minskade kraftigt. Den enda stora ökningen gäller biogas.

Effektiviteten i produktionen har minskat. Personalkostnaderna har på ett år ökat med ungefär 20 miljoner kronor. Även om det går att förstå oförutsedda kostnader, som för översvämningarna i juli 2018, så ser UVA ut att missköta hushållningen med resurserna.

Hur kan detta monopolmissbruk fortsätta? Redan på 60-talet gav frågan upphov till boken ”The Logic of Collective Action”, i vilken statsvetaren Mancur Olson belyste hur särintressen utmanövrerar den stora allmänheten i viktiga politiska beslut. En liten grupp med tydlig agenda kan bättre styra processer som kan gynna dem mer än den stora massan.

Ur insikten föddes maximen ”scattered costs, concentrated benefits”, alltså utspridda kostnader men koncentrerade fördelar. Logiken återfinns i sådant som amerikanska sockersubventioner. Per invånare kostar de åtta dollar. Att organisera protester blir därför ologiskt. Om man lyckas få dit 100 000 demonstranter ”tjänar” de närvarande bara in 800 000 dollar. Så subventionerna på några miljarder dollar överlever.

Det är precis vad UVA ser: en stor fördel i att slippa förbättra sin ekonomiska planering, där kostnaden för att inte effektivisera sprids ut på alla i staden.

I snitt kostar höjningen 127 kronor och 33 öre i månaden för en villaägare med låg förbrukning. Tillräckligt hög för att täcka behoven, men tillräckligt låg för att invånarna inte ska se värdet i att organisera sig.

UVA har utan publikt motstånd höjt taxan med 50 procent på två år. Därför vågar de höja igen. Argumentet att Uppsala ändå kommer ha ”förhållandevis låg VA-taxa” (UNT, 7/8) kan de spola ner i avloppet.