Den 6 oktober 1973 anfölls Israel av Syrien och Egypten, under högtiden Yom Kippur. För ett ögonblick såg offensiven ut att hota landets existens, innan krigslyckan vände.
Jag var tolv år och satt klistrad vid teven. Lite tidigare hade jag besökt Israel, med mina föräldrars romantiska blick. Nationen som gav upprättelse åt Förintelsens offer, som vunnit över arabvärldens samlade arméer. Det heliga landet, öknen som blommade, en demokrati i ett hav av diktaturer.
Verkligheten var förstås mer komplicerad, men på vår teve stod David mot Goliat. Israelerna hade oddsen emot sig – militärt, politiskt, ekonomiskt. Fattiga judiska flyktingar befolkade ett militariserat jordbruksland. Framtidsutsikterna vägde mellan utplåning och kris.
Det fortsatte inte i tangentens riktning, tvärtom. Femtio år senare är Israel urstarkt på alla plan, kanske för starkt för sitt eget bästa.
Oktoberkriget 1973 fick konsekvenser också för Sverige. Arabländerna tog till oljevapnet, det blev energikris. Farsan hamstrade bensin i garaget och man fick lära sig dra ner värmen, stänga av lampor, duscha i stället för att bada.
En dyster tid. Svensk industri flyttade utomlands, arbetslöshet och budgetunderskott steg. Kalla krigets kärnvapenhot hängde över oss. Miljölarm duggade tätt: skogsdöden, ozonhålet.
Inte heller detta fortsatte i tangentens riktning. När Berlinmuren föll och Sverige var tillbaka på tillväxtvägen 1989 tänkte jag: Aldrig mer falla för dystopin och tro att det är kört.
Sedan kom 90-talskrisen. Rostiga bilar på svenska vägar. Halvtomma kontorspalats från överhettningen och inte en enda byggkran svävande över Stockholm. Kronan var ett devalverat skämt, en skvalpvaluta. På ett par decennier sjönk Sverige från välståndstoppen till att vara en bananmonarki på dekis.
Runt 1995 gjorde vi om det gamla misstaget, drog ut deppiga trender i tangentens riktning. Men Sverige studsade tillbaka på nytt. Korrigerande krafter och reformvilja visade sig starkare än de politiska synder och omvärldsförändringar som satt oss i klistret.
Finns det någon läxa här att fundera över 2021? Snacka om det.
Den stora utmaningen nu, att döma av debatten, är integration och brottslighet. Sveriges gängskjutningar uppmärksammas internationellt. Utsatta områden riskerar att bli laglösa Gazaremsor som undergräver rättsstaten – om man drar ut trenderna i tangentens riktning.
Gör inte det. Motkrafter jobbar för högtryck, nu också.
Både Magdalena Andersson och Ulf Kristersson har en plan. Må bästa optimist vinna.