Fram till för ett år sedan var pensionärerna på allas läppar. Man skulle kunna ”leva på sin pension” efter ett långt hårt yrkesliv. Vänsterpartiet hade förhandlat fram ett tillägg för garantipensionärerna och Socialdemokraterna hade dessförinnan genomdrivit upp till 1 000 kronor mer i månaden för dem som visserligen jobbat, men i stor utsträckning deltid och/eller med låga inkomster.
Skatten för pensionärer hade tidigare sänkts med ett förhöjt grundavdrag, med syfte att utjämna inkomsten med dem som jobbar. Lägre skatt eller högre bidrag, beroende på ideologi, men ingen politiker med självbevarelsedrift har kunnat bortse från de äldre väljarna, de drygt två miljoner svenskar som är 65 år eller äldre.
Strålkastarljuset har det senaste året skiftat till andra grupper med stora bolån och höga matkostnader – inte så konstigt med tanke på inflationen och räntehöjningarna. Men har man då glömt att även pensionärer äter och att de kanske har äldre eluppvärmda hus? Bostäderna kan också vara belånade efter massiva reklamkampanjer under åren med nollränta. ”Frigör pengar från din bostad utan att sälja”, har det hetat om exempelvis ”seniorlån” eller ”60 plus-lån”.
Behandlingen av 57:orna, alla som fyller 66 år i år, är ett tecken på att pensionärerna tappat i status. I fjol våras beslutade riksdagen om flera nya åldersgränser för pensionärer. En sådan gräns var att det förhöjda grundavdraget, det vill säga lägre skatt, flyttades fram ett år till det år man fyller 67. De cirka 100 000 57:orna anade ingenting när de i fjol meddelade arbetsgivaren att det var dags att sluta jobba. I år har de cirka 1 500-3 000 kronor mindre att röra sig med varje månad.
Samma sak kommer för övrigt att drabba 59:orna om två år om ingenting görs. Politikerna inser att det blivit fel, att det borde ha funnits övergångsregler. Janine Alm Ericsson, MP:s ekonomiskpolitiska talesperson, erkänner för tidningen Senioren (6/3) att hon inte kände till skatteeffekten när hon röstade ja till förslaget. Hon tycker att den nya regeringen borde kompensera de drabbade medan socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) anser att skulden och ansvaret faller helt på den förra S-regeringen.
Det är i sig ingenting ovanligt att förtroendevalda inte kan frågorna på djupet. I grunden handlar besluten i riksdagen, liksom i alla folkvalda församlingar, om de ekonomiska ramarna. Gäller det ett detaljbeslut, som en lagändring, förutsätts det vara granskat på alla ledder av expertmyndigheterna. Så var också fallet den här gången.
Det anmärkningsvärda var att inte heller Pensionsmyndigheten förutsåg effekten för de nyblivna pensionärerna 2023. ”I efterhand inser vi att vi borde ha lyft fram dessa konsekvenser i remissvaret”, skrev analyschefen Ole Settergren i ett brev till alla födda 1957 (28/2). ”Vi beklagar”, avslutade han brevet. ”Vi såg inte det här”, erkände han sedan för Aftonbladet.
I stället för att utmåla ledande politiker och tjänstemän som inkompetenta skulle man kunna dra en annan slutsats. Pensionssystemet har blivit så komplicerat och svårgenomträngligt att ingen längre förstår det helt. Det är allvarligt då motsatsen, enkelhet och transparens, har ett stort värde i sig. Sambandet mellan lön och pension borde exempelvis framgå tydligt och det gör det knappast i dag.
I den politiska striden har grupp efter grupp belönats och kompenserats utan hänsyn till systemet som helhet eller dess legitimitet. Nya grupper väntar på sin tur. Det minsta man kan göra är att kompensera 57:orna och se till att 59:orna inte drabbas på samma ologiska sätt. Legitimiteten står på spel.