Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att behålla den. Vilhelm Mobergs karaktäristik verkade aningen orättvis på sin tid. Men efter författarens död 1973 har den blivit mitt i prick.

Sedan tjugo år tillbaka kör även Moderaterna med Groucho Marx-doktrinen: ”Detta är våra principer. Om ni inte gillar dom så har vi andra.”

I den första, framgångsrika fasen av flexibilitet kom Fredrik Reinfeldts inspiration från Tony Blair i Storbritannien. Moderaterna blev det nya arbetarpartiet genom att ta över sådant som var populärt hos det gamla arbetarpartiet.

I fas två, hittills mindre lyckosam, har M tagit över sådant som är poppis hos Sverigedemokraterna. Vilhelm Moberg nickar igenkännande i sin himmel. Han gillade att ha rätt, särskilt om den cyniska överheten i Stockholm.

Den största scenförändringen i nutidens politik hade dock gjort Moberg förvirrad. Sverigedemokraternas triumftåg från 1,4 procent i valet 2002 till 20,5 procent 2022 – är det ett folkligt uppror i Engelbrekts och Dackes efterföljd, eller en brun påminnelse om trettiotalet?

Oavsett magkänsla i denna infekterade fråga kan man konstatera att svensk politik gått från två poler till tre. Den gamla moderata högern har blivit den nya krympande mitten. De stora elefanternas trio samlar enligt opinionsmätningarna mer än tre fjärdedelar av väljarna.

Om S och M har två idéer – att vinna ni-vet-vad och behålla den – så har SD en idé. Ni vet vilken. Till skillnad från konkurrenternas är den principfast, och har fått alla på defensiven.

S och M skyller massinvandring och integrationsproblem på varandra. Likadant med det nedrustade försvaret, avvecklingen av kärnkraft, bristerna inom skola, vård och polis. I verkligheten är misstag och framgångar rätt jämnt fördelade – det mesta har skett i samförstånd, Sverige har tickat på minst lika bra som jämförbara länder – men i retoriken handlar allt om att skylla ifrån sig.

Som om väljarna saknade både minne och egen tankeförmåga. Som om Jimmie Åkesson haft rätt hela tiden om etablissemangets oduglighet.

Inför valet 2026 måste vi få en vuxnare debatt om Sveriges förflutna och framtid. Det blir ett gyllene tillfälle för alla partier som kämpar kring fyraprocentsspärren, i mammutarnas skugga. Den som skippar skitsnack, förenklingar och flykt från ansvar kan göra ett kanonval, till och med avgöra regeringsfrågan.

Ska det bli en Ebba-effekt, en Johan-effekt, en Murre-effekt eller en Märta-effekt?

Må den ärligaste upprorsledaren vinna.